Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästkrönika: Från surmulet till ren glädje

Annons

Jämtländsk sommar brukar jag inte hurra över. I mina ögon ett mörker, trots ljusa kvällar och nätter. Mina semesterminnen är oftast kalla och regniga. Västlig motvind är en vanlig naturupplevelse för mig under mina semestrar.

Storsjön har jag ytterst blandade känslor inför vid bad! Kallt, stenigt och grinigt... För mig är Storsjön absolut bäst och vackrast på bild. Förstår att jag med dessa surmulna rader retar upp fler av er lokalpatrioter.

Ska på en gång bekänna färg. Jag är av födsel och ohejdad vana jämte, en utflyttad lojal urinvånare, via Sundsvall till Uppsala. Arbetar gör jag i en av Stockholms förorter, närmare bestämt Skärholmen. En förort med grönska, asfalt och betong. Människor och språk från stora delar av världen förenas i Skärholmen och jag trivs.

Min sommar har inte varit sig lik, den var solig och svettig. Det är länge sedan jag lyckats pricka in varma semesterdagar i Jämtland. Villigt kan jag erkänna att jag ändrade mina semesterplaner i år. Trotsade Sundsvall och sommarstugan. Kändes konstigt, men det var rätt.

Sommar plockar osökt fram barndoms- och Jämtlandsminnen hos mig. Jag kan känna doften av smultron i en solvarm sluttning. Bad förknippar jag ofta med bad hos släkten i Huvulsviken. Bäcken som mynnar ut i Storsjön var en favorit. Full fart med cykel i backarna från Värmon, riktning hemåt Vaplan.

Bästa händelsen i sommar kanske var återträffen med barndomskompisarna Anna-Karin, Britt-Inger, Christina och Lotta. Vi började i Nälden och hamnade i Huvulsviken. Vilken känsla när gänget var samlat, vilka minnen och nostalgi!

Medelåldern tog ut sin rätt, glömde att bada. Lunchade, promenerade, pratade skrattade och mindes.

Östersund är trots allt inte sig likt den här sommaren. Det är en märklig känsla och saknad att Gun 96 år, mammas äldsta kusin, inte lever längre. Precis som jag älskade Gun Stockholm och var yrkesverksam där. Hon var min sista anknytning på mammas sida till Östersund, en anledning att resa dit.

Att plocka bland Guns saker väckte känslor, insåg att vi båda har en förkärlek till vackert porslin och konst. Hamrén, Byström och Hemmingsson är några jämtländska konstnärer som kommer att följa mig till Uppsala.

När detta skrivs är min semester över. Jag är åter på min arbetsplats i Skärholmens kyrka, där jag arbetar som diakon sedan några år tillbaka. En mörkbrun tegelfärgad kyrka byggd under 70-talet, bland asfalt och betong. Kyrkan svalkar inte, den är varm och kärleksfull, som när diakoni är som bäst. Vår stora kyrkorgel och människor svettas hos oss dessa heta dagar.

Förra söndagen var jag med på en jämtländsk klassiker – Gunnarssläktens femtioårsjubileum. En relativt välkänd gedigen släkt som träffades i Näskotts kyrka, en trakt där jag och mina släktingar har sina rötter. Det var huskut artut!

Gästkrönikör Lena Gunnarsson