Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Fastrostad kärlek

Under pandemin har många upplevt tristess och saknat att kunna umgås med gamla och nya vänner, värst tror jag det är för ensamhushåll. Fast visst tycker även jag som lever i tvåsamhet att det är djupt deprimerande att inte kunna träffa vänner, göra en helgresa eller stå och sälja mina holkar på utomhusmarknader. Känslan av husarrest är nära.

Det positiva för mig och frugan är att vi har kommit ännu närmare varandra nu, vilket jag före pandemin inte trodde var möjligt efter 43 år tillsammans.

Jag tror att ett förhållande kan delas in i olika faser (ej fasor) och jag trodde att vi hade uppnått den sista fasen men det är kanske inte så. Den första fasen var känslomässigt mest omtumlande och spännande. Jag önskar att alla får vara nyförälskade någon gång. Känna hur kroppen skakar och går på högvarv som när tvättmaskinen centrifugerar.

Jag minns hur svetten kröp fram i pannan när jag deklamerade något egenhändigt komponerat kort romantiskt stycke för frugan. Ur mitt förvirrade inre kunde det komma: ”Du är som lingonsylt på potatismos." Ett ögonblicks klarsynthet och sedan en lika oromantisk förklaring: ”Jag menar att jag älskar lingonsylt mest av allt …, nej, jag menar dig men potatismos är gott.” En härligt kaotisk fas.

I den här första fasen försökte jag spänna på mig, jag ville framstå som en viril och oemotståndlig ung man, vilket för min del var ett hopplöst företag. Min kropp och utseende har i alla tider istället lockat fram andra känsloyttringar, skratt. Mitt utseende har varit till stor hjälp för mig som ståuppartist, komiker.

Sedan följer andra faser som sakta leder från feststämning till mer vardagsstämning. Den fasen som frugan och jag har befunnit oss i de senaste åren, och som jag trodde var den sista fasen, är inte så känslomässigt spännande. Min kropp har slutat skaka som en centrifug på högvarv när jag är i närheten av frugan. Nu handlar det om trygghetskänslor. Vi är ett naturligt inslag i vardagen för varandra, ska bara finnas där, ungefär som köksmöblerna. Det gäller förstås att inte behandla den andre som en möbel.

Under pandemin har vi kommit till nästa fas. Nu har vi svårt att fungera fullt ut när den andre inte är i närheten. Det märkte jag bland annat för en tid sedan när frugan i flera dygn satt och vakade över sin mamma. Jag kunde inte sova ordentligt när det inte snarkade, snörvlade, pyste och väste från hennes säng. Konstigt att jag hör henne när jag sover men inte alltid när jag är vaken och hon säger någonting.

Det finns ett uttryck som säger att gammal kärlek aldrig rostar. Det gör den visst! Mitt och frugans förhållande har gått in i fasen när vi har rostat ihop, som en bult och mutter som har legat hopskruvade utomhus i 43 år.

Anders ”Pidder” Pedersén