Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Enklare att hälsa i coronatider

Det är mycket i vardagslivet som har blivit betydligt mer komplicerat i och med coronapandemin, men några saker har blivit enklare, bland annat hälsningsreglerna.

Nu ska vi inte nävhälsa, kramas eller så. Ett kort käckt hej och ena handen i luften på behörigt avstånd från varandra är rekommendationen. Ett tag uppmanades vi att hälsa på varandra med en framsträckt fot men det rådet har jag inte hört på ett tag och det förstår jag som har provat. Att hälsa på varandra med en framsträckt fot på två meters avstånd och samtidigt hålla balansen var nästintill omöjligt för mig och min bekante. Många fallskador som belastar sjukvården kan undvikas om vi utesluter fothälsandet.

De tidigare traditionella hälsningsreglerna har jag aldrig riktigt förstått mig på. Några lättförståeliga föreskrifter har jag aldrig hittat. Det verkar mer som att det krävs fingertoppskänsla, flerårig erfarenhet, anpassningsförmåga och blixtsnabba beslut för att göra rätt. Problemet är att det är så vitt skilda etikettsregler bland olika människor och sociala sammanhang.

I och för sig ska jag inte klaga för jag bor på landet och här hälsar vi i princip på allt levande som rör sig med ett glatt hej. Naturligtvis hälsar jag på alla människor som går förbi på vägen, kända och okända. Nästan alltid får jag en hälsning tillbaka och hälsningsproceduren är inte invecklad. Upp med ena handen och ett glatt hej. Men det finns alltså några som inte hälsar tillbaka, istället får de något skrämt i blicken, tittar ner och skyndar på stegen. Jag hoppas att det inte beror på mitt utseende!

På alla bilister som kör förbi hälsar jag också med ena handen i luften, men säger faktiskt inte hej muntligen. Med dagens tonade bilrutor är det svårt att se om jag får någon hälsning tillbaka, men jag förutsätter att de hälsar för så gör jag på alla när jag kör på landet.

Svårast inom hälsandets konst har jag för umgängeslivets olika hälsningsförfarande. Om frugan och jag blir bjudna till en större fest där vi inte känner alla, blir jag väldigt osäker på om jag ska hälsa på alla med mitt lantliga hej, en näve i luften och ett glatt hej, nävhälsa, lätt kram, stor lång och intim kram, kindpussar eller en liten puss på munnen. Jag har sett alla varianter. En sak är jag dock säker på och det är att lätta munpussar på bekanta och obekanta kommer jag aldrig att göra, även om coronatiderna försvinner. Snus och läppstift om vartannat är inget för mig. Likadant med kindpussar, smink och skäggstrån tilltalar inte mig. Jag brukar hålla mig till en nävhälsning även om en del då tycker att jag är stel.

Det är inte utan att jag skulle uppskatta om det blir en vana med restriktiva hälsningsformer även efter coronatiderna.

Anders ”Pidder” Pedersén