Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: En dröm om att slippa tandkrämssmaken

Det punkigaste på den svenska musikscenen just nu är en lågmäld psykologstudent från Jämtland som på sävlig mellannorrländsk dialekt sjunger om att ligga kvar och snooza på morgonen och som drömmer om att få komma lite, lite för sent till jobbet.

Jag syftar på Östersundsbördiga Annika Norlin, som i dag släpper sitt tredje album på svenska och som på en av de redan släppta singlarna vågat göra något så punkigt och så på tvärs med tiden som att sjunga om att våga vägra arbetslinjen.

Hon sjunger om att ens jobb antagligen kommer att överleva ifall man ligger kvar och trynar i fem minuter till på morgonen och hon lyckas sätta fingret på den där allmänna drömmen om att livet måste kunna få vara någonting mer än att ”rusa till bussen med tandkrämssmaken kvar i munnen”.

Sveriges allra bästa låtskrivare sjunger att ”nån måste gå i bräschen mot det här samhället, som kräver att man ska va så satans effektiv” – och jag hoppas verkligen att Socialdemokraterna vill gå i den bräschen.

Om sossarna vill föreställa någon form av ledstjärna för det stora arbetarkollektivet i framtiden så hoppas jag att de snarast möjligt vågar ta tag i frågan om sex timmars arbetsdag.

Fram till och med 70-talet gjorde en stark och visionär arbetarrörelse det kontinuerligt lättare för svenska arbetare att lyckas lägga det som på medelklassvenska idag kallas för ”livspusslet”, men på de snart 45 år som gått sedan 40 timmar blev en normalarbetsvecka 1973 så har knappt någonting alls hänt på den tidsmässiga fronten.

Den svenske snittarbetaren springer fortfarande till bussen för att hinna fram till åtta och väl framme sköljer de stressat ner den där kvarvarande tandkrämssmaken med dagens första snabbsvepta kopp jobbkaffe. Den metallsmak som uppstår i munnen när tandkräm möter kaffe är smaken av en stressig vardag. Har de tur får de jäkta hem strax efter fem och försöka hämta ungar, laga mat eller kanske – i bästa fall, någon gång i veckan – unna sig någon halvtimmes "egentid" på något gympass med ett gäng gapiga mellanchefer.

"Vi får skitliv", som Annika Norlin summerar det i sin låt.

Men ändå lämnas debatten kring arbetsdagens längd orörd – trots att produktiviteten för snittarbetaren mer än fördubblats sedan 70-talet och trots att vinsterna för företagen har skjutit i höjden. Ändå vägrar Socialdemokraterna – som av sin egen historia borde veta att det faktiskt går att pressa ner arbetstiderna – att trycka på för en sex timmar lång arbetsdag.

Härom veckan intervjuades sociologen och arbetskritikern Roland Paulsen i SVT:s program ”Idévärlden”, där han fick berätta om sina uträkningar som gör klart att var och en i snitt bara borde behöva jobba omkring fyra timmar om dagen i Sverige. Och visst: han har säkert inte samtliga svar på hur vi ska lyckas omforma samhället så att det inte behöver bäras upp av miljontals åttatimmarsarbetande karriärister – men han står åtminstone för idéer och visioner om ett samhälle där människor kan få tid över till att göra saker de på allvar tycker är meningsfulla.

Annika Norlin har mig veterligen inte heller alla svar: bara en dröm och en vision om att få snooza och kanske bara för en stund slippa ett skitliv helt inrutat i arbetets ramar.

Och i dessa trumpna tider, där fascismen lockar allt fler vanliga arbetare, känns det viktigare än på väldigt länge att måla upp en tydlig vision och en klar målbild om hur framtiden för den svenske arbetaren ska kunna se ut.

Socialdemokraterna? De fortsätter trycka på den ideologiska snooze-knappen.