Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Det är fullt möjligt att beskatta de allra rikaste

Ifjol låg där i stort sett bara en kvarlämnad dvd-film med någon eller något som kallar sig "DJ Röv", ett par bortglömda CD-singlar och några riktigt tjocka, till synes närmast ogenomträngliga självbiografier av halvyllefigurer vars livsverk man tyckte kunde ha sammanfattats på en pamflett.

Men i år, när min arbetsplats anordnade den årliga utförsäljningen av gamla recensionsexemplar som kulturredaktionen sparat på sig, så fann jag någonting helt annat. Jag fann politisk hoppfullhet.

Jag snubblade nämligen över Erik Sandbergs bok "Jakten på den försvunna skatten". På knappa tvåhundra sidor lyckas Sandberg kartlägga Sveriges resa från att vara ett land vars skattepolitik fick Astrid Lindgren att känna sig tvungen att begå Pomperipossa-satir till att bli en nation som med rätta kan beskrivas som "ett skatteparadis för de rika".

Med rätta, ja: hur skulle man annars beskriva ett land som helt slopat förmögenhetsskatten och arvskatten, som plattat till fastighetsskatten och som – i samma skyndsamma takt som resten av världen – kapat den tidigare så utjämnande marginalskatten för våra allra mest välbärgade höginkomsttagare?

Visst var det dyster läsning om hur skattekrona efter skattekrona planenligt plockats från det svenska välfärdssystemet för att istället läggas på toppen av gigantiska högar som ansamlas hos den finansiella eliten, men flera delar i kartläggningen skänker också hopp.

Jag visste sedan tidigare att jag tyckte att skatterna för de allra rikaste borde återinföras och att omfördelningen mellan de som har bisarra mängder och de som knappt har något alls måste sättas i ordentlig rullning igen. Det i sig var knappast nyheter, utan det hoppfulla vid läsningen låg i att Sandberg utmålar denna omfördelning som fullt möjlig och genomförbar.

Jag har uppgivet tänkt att globalisering och digitalisering gjort det omöjligt att ställa krav på storkapitalet, som med ett knapptryck kan klicka iväg sina tillgångar till ett brevlådeföretag i ett land som ligger nära den skattetekniska nollpunkten.

Men Sandberg målar upp en framtid där det tvärtom kommer bli allt enklare att ställa krav på världens allra rikaste, då digitaliseringen av världsfinanserna gjort pengagömmor lättare att spåra och avslöja än när det låg fysiska värdepapper undangömda i ett faktiskt bankvalv någonstans på jordklotet.

Det kommer att gå att ställa krav internationellt, tids nog – men redan nu borde Sverige börja ställa krav på sina egna miljardärer. Sandberg pekar på att Sverige åtminstone skulle kunna ta sig upp på europeisk nivå när det gäller att beskatta de allra rikaste.

Nej, det kommer inte att gå på en gång, som i ett smidigt trollslag. Jag inser förstås att blotta nämnandet av en återinförd förmögenhetsskatt skulle få svensk höger att gråtskrika i Timbro-finansierade megafoner tills det ringer ett tinnitusljud i hela svenska folkets öron (ett högt pip där det, om man lyssnar noga, går att urskilja ett "det blir som i Sovjet"-mantra, inläst av en sopran).

Men gemensamt för länder som Frankrike, Belgien och Schweiz är dels att de alla har en förmögenhetsskatt– och dels att de samtidigt, mig veterligen, faktiskt inte är Sovjet.

Efter läsningen av Sandbergs kartläggning har man som läsare den politiska blicken fäst på rätt mål igen: det är de superrika som måste börja betala om vi ska kunna fortsätta ställa krav på vårt välfärdssamhälle.

Och vad än viktigare är: man är dessutom hoppfull om att det kan komma att ske, om den politiska viljan finns.