Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Dåligt förvaltad tillgång

När jag var liten var det inte ofta som jag fick min vilja igenom. På det här viset är det nog för de flesta barn. Nu är jag med råge vuxen och styr mer över min vilja, men frågan är om jag har förvaltat den tillgången på det sättet jag hade tänkt mig som liten.

Mitt godisbegär som barn var enormt, suget efter kola, lakritsbåtar, polkagrisar, salta pengar, ja i princip allt godis var omättligt. Tyvärr tillät inte mina föräldrar obegränsade snaskorgier, de la istället hushållspengarna på sådant som potatis, pannbiff, brunsås, vitkål och andra tråkiga nyttigheter. Jag ville omsätta hela veckopengen i godis men inte heller då fick jag min vilja igenom.

För att stilla godisbegäret fick jag investera sjuttiofem öre av min veckopeng och det kan jag lova att inte ens i forntiden var det en förmögenhet, det blev inte många godisar i den lilla papperspåsen. Jag bestämde mig för att när jag blev vuxen och herre över min egen vilja skulle större delen av min lön gå till godis och istället för små papperspåsar skulle det handla om till brädden fyllda papperskassar. Nu är jag någorlunda herre över min vilja och vad har hänt. Jo, jag har helt slutat äta godis! Varför vet jag inte riktigt men orsaken kan vara att numera har jag ingen veckopeng, inte ens sjuttiofem öre.

En sak som jag fortfarande tycker om är läsk och det kan jag informera om att under min uppväxt var läsk en bristvara, inte på bryggarbilarna eller i affärerna men väl i mitt dricksglas. Läsk fick vi bara till de stora högtiderna jul och påsk, plus när någon av oss syskon fyllde år. Eftersom vi bara är fem syskon blev det bara sju läskdagar per år. Året består ju av 365 dagar så jag hade inte haft något emot 358 fler syskon. När jag blev vuxen skulle jag minsann dricka läsk till frukost, lunch, middag och några gånger däremellan. Nu bestämmer jag själv vad jag ska dricka och inte dricker jag läsk. Det blir kaffe till frukost, vatten till lunch och middag och te till kvällen. Jag blir inte klok på varför jag inte gör som jag själv vill.

Efter skoldagen ville jag så fort som möjligt ut och spela fotboll med mina kompisar, men nej då, det fick jag inte. Inga nöjen förrän läxorna var gjorda. Det kan jag lova att det hade varit bättre att jag hade lärt mig spela fotboll som Zlatan. Hans inkomster har vida överträffat den lön jag har fått av mina kunskaper om räknestickan, Sovjets styrelseskick och att Sveriges konung hette Gustav VI Adolf. Jag ska förstås inte gnälla för som 65-åring får jag spela fotboll så mycket jag vill på fritiden. Problemet är att mina kompisar hellre sitter i fåtöljen och läser.

Jag misstänker att mitt barndoms jag är grymt besviken på mitt vuxna jag. Att jag förvaltar min friare vilja på ett uselt vis.

Anders ”Pidder” Pedersén