Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gästkrönika: Avklädd, påklädd och utklädd

När man badar bastu naken är alla lika brukar man säga. Utan kläder och andra attribut går det inte att se skillnad på fattig eller rik, elak eller snäll, inte-bry-sig-om-typen eller modelejonet. Det som går att se är om man är lång eller kort, ungefär vilken klädstorlek man köper, barn, ungdom eller gammal och om det är en man eller en kvinna.

Det vill säga att jag som har starka glasögon får stora problem med seendet eftersom i bastun kan jag inte ha glasögonen på, så om jag skulle se skillnad på en man eller kvinna är jag tveksam till. När jag bastar med byns gubbar på fredagskvällen skulle mycket väl Nicole Kidman eller Bianca Ingrosso kunna sitta bredvid mig på laven utan att jag skulle se att det var de. Möjligtvis att jag hade funderat på vem av spikkrökaren, trädkramaren, rallaren eller de andra som hade bantat rekordartat under veckan.

När vi har kläder och tillbehör på oss blir det stora skillnader och då tänker jag inte på vårt bastugäng, jag tänker på mänskligheten i stort. För egen del förändrar jag mig också en del beroende på vad jag har på mig. Med mitt snickarbälte på känner jag mig som någon annan, någon betydligt coolare än mitt vanliga veliga jag.

Jag kommer aldrig att glömma en speciell gång när jag tog på mig snickarbältet, fyllde fickorna med spik, körde ner hammare, tumstock, stämjärn, snickarpenna och hovtång i hölstret. När jag sedan sakta gick nerför garagebacken med solen lätt bländande i ögonen och hammaren tungt mot låret sökte sig instinktivt högerhanden med lätt krökta fingrar till hammaren. Det kändes som jag var mitt i en revolverduell i Vilda västern. Kanske har det att göra med min livliga fantasi att jag med snickarbältet på och hammaren i hölstret känner mig som en hårding.

I större delen av mitt liv har jag sprungit, men trots alla års träning har jag aldrig blivit en snabb löpare. Det finns de som påstår att det inte går att se åt viket håll jag springer men så illa är det inte. Min normala sinnesstämning när jag springer är att jag är nöjd med min långsamma takt och försöker inte öka farten. Men när jag har köpt nya löparskor eller nya färgglada träningskläder förvandlas jag. Då tror jag att jag snart slår världsrekordet i maraton fastän jag är 64 år, det känns som att jag flyger fram. När jag sedan tittar på klockan kommer jag tillbaka till verkligheten. Ofta har det gått långsammare och det beror nog på att det tar längre tid att springa när jag hela tiden tittar på de nya skorna där jag kajkar fram i terrängen.

Det är tur att jag har mitt bastubad med byns gubbar på fredagskvällar, så att jag åtminstone en gång i veckan får känna mig normal och vara den jag är.

Anders ”Pidder” Pedersén