Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gastkramande deckare i Östersundsmiljö

Tre mord begås i ”Frostbett”, författardebuterade östersundsläraren Peter Bäckmans första deckare. Ett av morden sker på Frösön, ett på ”Annersia” och ett i Bydalen.

Annons

Jag gillar att känna igen mig i miljöerna och att han kallar orterna vid deras rätta namn. Det ger större trovärdighet åt berättelsen än att sätta låtsasnamn på ställen som det ändå är meningen att läsaren ska identifiera.

Trovärdig i all sin sorglighet är också Bäckmans skildring av mördaren och hans motiv. Den visar hur kränkning och förnedring i ungdomen kan deformera en människa, föda bitterhet och sjukligt hämndbegär och i slutänden leda till en katastrof. En katastrof som drabbar långt fler än dem som från början var inblandade – i vad som förmodligen bör jade som en tanklös lek men kom att utvecklas till rent sadistiska övergrepp.  

Peter Bäckman vill med sin bok inte bara erbjuda en spännande deckarhistoria utan också sätta ljuset på den mobbning som han alltför ofta mött i sitt arbete med ungdomar. Vuxenvärlden måste finnas där, stå upp för den utsatte och aldrig blunda, skriver han i efterordet. Jag tycker att han lyckas bra med sin målsättning; skildringen av övergreppen och dess följder är jobbig läsning som får en att tänka till.

Bäckman lyckas också bra med att hålla spänningen uppe genom hela boken, trots att han likt den psykologiska kriminalromanens norska mästarinna Karin Fossum låter läsaren veta vem mördaren är redan från första kapitlet. Det är gastkramande att följa kriminalaren Stefan Tideman och hans kollegor i deras kapplöpning med tiden.

Även poliserna är trovärdigt skildrade, men jag har svårt att ta till mig att de inte långt tidigare hittar kopplingen mellan de första två mordoffren och därmed lyckas förhindra att en tredje person får sätta livet till. Det är en klantighet så osannolik att jag nästan känner mig kränkt å den svenska – och jämtländska – poliskårens vägnar.

Min andra invändning mot ”Frostbett” är att miljöbeskrivningarna tar för stor plats. Ett ständigt excellerande i måleriska bilder av naturen och vädret gör att berättelsen tappar tempo. Att börja varje kapitel med att vinden viner, kylan biter och stjärnorna lyser på himlen är bara onödigt. När Tideman o co kör blåljusrally mot Bydalen och jag nästan biter på naglarna i min iver att få veta om de hinner fram i tid att stoppa mord nummer tre, då struntar jag fullständigt i ivriga åar som slingrar sig längs vägen och tät granskog som klättrar uppför fjällsluttningarna.

Men som helhet är ”Frostbett” en debut som imponerar. Den hör definitivt till de bättre av de senaste årens jämtländska deckare och jag ser fram emot nästa bok av Peter Bäckman.