Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frustrerade idealister

Annons

Det var väl Frälsningsarmén som startade ett bredare insamlingsarbete med sin slogan: ”Håll grytan kokande!” Tidigare var det mest högreståndsdamer som gick runt med matkorgar, om man får tro August Strindberg och Per-Anders Fogelström, som i sina romaner ironiserade över den sortens välgörenhet. ”Välgörenhet” var ju närmast ett fult ord med nedlåtande innebörd.

Men nu är det inte bara grytor som kokar. I dag skramlar det i bössor från olika håll och svenska folket anses vara i topp när det gäller att ställa upp med pengar till drabbade. Röda korset, Rädda barnen, f d Lutherhjälpen (numera Hela Världen), Erikshjälpen och många fler. Alla är de i farten. Och det har blivit bekvämt att ge sin slant: några tryck på mobilen och du har lättat ditt samvete!

Två frågor brukar infinna sig:

1. Går hjälpen fram? och 2. Vad kostar det?

Rimliga frågor kan man tycka. Här är Lions unikt. Medlemmarnas avgifter bekostar all administration! (Men så kostar det förstås en dryg peng att vara medlem). Andra har råkat i blåsväder för sina höga kostnader. För ett par år sedan var det Stockholms stadsmission och just nu dansar RK runt i spalterna. Fotfolket gillar inte överpris på högsta ledningen i en ideell organisation. ”Arbetaren är sin lön värd”, brukar det ju heta, men också ”Måttligt skola de kaplanerna hava”.

Fotfolket, den här av människor – kvinnor mest , ”tanter”, förstås - som för den goda sakens skull jobbar häcken av sig, som i ur och skur (och snöyra) skramlar med bössor, som bakar kakor och bullar i kyrkornas försäljningar, som står där och stryker och tvättar begagnade kläder och som aldrig skulle begära ett öre i ersättning, fotfolket blir frustrerat av omåttlighet. Och det har de rätt i!

RK tar sig förhoppningsvis ur sin knipa. Där finns ju en lång tradition av ideellt arbete. Läser i det ovärderliga uppslagsverket om startskottet för RK, slaget vid Solferino i norra Italien 1859. Schweizaren Henri Dunant såg till sin förfäran att man endast hjälpte sina egna sårade soldater. Fiendens lät man ligga och dö. Han skapade en stark opinion mot ett så omänskligt beteende och fick för sitt fredsarbete ett delat Nobelpris 1901, men dog, ensam och utblottad 1910. Då hadehan skänkt bort sin sista slant.

Mer läsning

Annons