Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fritt fabulerande om verklig sagoö

/
  • Man kan önska sig mer av själva historien om Klampenborg men Thomas Jerbos publikkontakt och framförande fungerar fint.   Foto: Håkan Luthman

Annons

TEATER

Cirkus Elvira:

Kungen av Klampenborg

Av och med Thomas Jerbo, scenografi och kostym: Ann Jerbo

(Storsjöteaterns teaterkällare)

 

I går var det stora barnteaterdagen i Östersund. Sundsvallsbaserade Cirkus Elvira gästade Storsjöteatern med ”Hoppsan Daff-Daff” klockan 13 och ”Kungen av Klampenborg” klockan 15. På Folkets Hus spelade göteborgsgruppen Big Wind ”Askungen” i engelsk pantomimstil klockan 14 .

Angenämt problem men trist att behöva välja bort barnteaterföreställningar, det är ju inte varje dag de hopar sig som under gårdagen i Östersund. Jag och min treårige barnteaterkompis valde Elviras ”Kungen av Klampenborg”.

”Hoppsan Daff-Daff” såg vi tidigare i höstas på Länsbiblioteket. Thomas Jerbo är också där ensam på scenen men då i rollen som clownen Daff-Daff. Daff-Daff är en mer charmig än skicklig trollkarl och just därför väldigt tilltalande. Han trollar med näsdukar, gör enklare illusionstrick, går på lina och trixar framför allt med en cykel som byggs ihop på de mest förunderliga sätt.

Det kan inte vara mer rätt om man är tre år och såld på cyklar. Inget som skakar om barnteaterhistoriens grundvalar men en väl fungerande föreställning med fin publikkontakt.

För ”Kungen av Klampenborg” är min barnteaterkompis väl liten. Den passar bättre för en lite äldre publik men går som familjeföreställning så vi testar. Och han har kul även här. Storskrattar ofta, kanske mer åt Thomas Jerbos fysiska komik än åt historiens vändningar. När vi kommer hem härmar han den gruffande Klampenborgskungen och ger honom nya repliker lånade från bockarna Bruses troll under bron.

Anslaget i ”Kungen av Klampenborg” är tilltalande: vad är egentligen sanning och hur vet man det? Och kan man kanske leka lite med sanningen? Vilket i sin tur leder in på den låtsaslek som teater är.

Thomas Jerbo gör entré i röda jobbarbrallor, tumstockshängslen och rutig arbetsskjorta. Han säger sig vara vaktmästaren som ... eller nä, trodde ni på den? Han drar ytterligare en vals innan han kommer in på huvudhistorien: den om Kungen av Klampenborg.

Klampenborg är, får vi veta efter föreställningen, en ö som är högst existerande i den ”sanna” verkligheten. En ö som numera är ett naturreservat beläget strax norr om Njurunda. Om man har en relation till Klampenborg (jag har det inte) får historien förstås en extra dimension. Annars blir det ett allmänt folksagoland vi rör oss i.

Historien lånar sina kläder från folksaga, mytologi och samtida verklighet. Här finns den ensamstående konungen som vill gifta bort sin dotter med en prins. Dottern vill hellre gå i skolan men ställer upp lite egna villkor för gemålen: han behöver inte vara prins om han kan bygga ett skepp som kan färdas över land och vatten – likt Frejs magiska skepp Skidbladner i den nordiska mytologin. En pojkvasker lyckas, mot förmodan, men ställs genast inför nya prövningar.

Historien som helhet är föreställningens svagare sida: lösa trådändar tappas bort och slutet är väl raskt hopknutet. Andra händelseelement får sitt berättigande först i slutet när återkopplingen till det verkliga Klampenborg sker. Åter andra skulle mycket väl kunnat få större plats.

Jag tror därför att det hade gett historien mera att bygga in verklighetens Klampenborg efterhand.

Styrkan är Jerbos direkta publikkontakt och förmåga att måla upp komiska karaktärer.

 

Malin Palmqvist

Mer läsning

Annons