Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rastalöparen Yoie Bohlin: "Jag kan springa tills det gör ont på riktigt"

/
  • Tuff, tuffare, tuffast ... Yoie Bohlin älskar riktiga utmaningar i sitt löparliv.
  • Yoie reser mycket ute i världen, men i skog och fjäll i Åre trivs hon kanske allra bäst.

Yoie Bohlin lever för att springa. Eller springer för att leva om man så vill.
Hon är hård som granit – men den outtömliga energin är kanske hennes värsta motståndare.
– Det är skittråkigt att vila, förklarar Åretjejen med rastaflätorna som hittar sina egna vägar mot toppen.

Annons

26-åriga Yoie Bohlin har hela världen som arbetsfält – eller rättare sagt som löparbana. Men vi träffar henne på en av hennes favoritplatser, i skog och mark på en fjällsluttning i Åre.

Yoie kommer från Åtvidaberg men har haft sin bas i Åre sedan vintern 2012, då hon precis som ofta annars tog ett spontant beslut.

– Jag hade varit skadefri tre månader och tränat i Kenya, och kände mig i mitt livs form. Tänkte att "shit, det här kommer att bli mitt år liksom”. Men strax innan jag kom hem fick jag malaria. Det i samband med överträningssymptom tog jag beslutet att i stället för att springa på vägar och känna mig sliten, byta till terränglopp, berättar Yoie när hon sitter på en stubbe i den jämtländska urskogen.

– Jag har alltid gillat fjällen, så en vecka innan skidäsongen började sökte jag jobb i Åre och flyttade dit.

Beslutet föregicks av en mycket tuff period i hennes liv. Hon arbetade på en krog i Stockholm med väldigt sena arbetspass, tränade samtidigt väldigt hårt, och resultatet blev därefter.

– Jag ville aldrig gå och lägga mig, livet var så fullt av möjligheter. Vila fanns inte plats för.

Överträning, meniskskada och lite annat smått och mindre gott grusade de stora löparplanerna.

Tävlingarna sommaren 2012 var till och från utmärkta. Hon har fortfarande banrekord på till exempel Globen Trail och Prinsens Minne I Halmstad.

– Men jag kunde bara träna hårt i en vecka. Sedan låg jag i två veckor. Så höll det på, minns hon.

Östgötskan har haft spring i benen sedan hon var lill-liten. Fotbollen fick dra nytta av det en del, men även kampsporter som MMA, brottning och boxning.

Ju tuffare utmaning desto bättre är det som gäller för Yoie Bohlin.

Om hon bara kunde lära sig att inte rusa fram utan att känna efter om det smärtar, skulle hon förmodligen varit en världsstjärna i dag.

Yoie sprang under 40 minuter på milen som 14-åring. Debuten i Lidingöloppet (30 km) slutade med en pallplats och en tid under två timmar.

Stockholm Marathon har hon avverkat på 2.51 – och i fjol vann hon Toughest Mini Tour – hinderlöpning där veklingar icke göre sig besvär.

För bara ett par veckor sedan blev Bohlin EM-trea på Sparta i Skottland. Sparta är en hindertävling över tre distanser i hårt kuperad terräng.

– Jag hade hoppats på vinst, men hon som vann var faktiskt övergrym! Nu siktar jag på VM i Kanada i oktober.

Innan dess har Yoie varit med på Axa fjällmaraton i Åre, sedan siktar hon på SM på 10 000 meter på banan i augusti, och en tremilstävling med 3 300 höjdmeter uppför i Norge ... bland annat.

Hur var det med den där med bromsen?

– Jag vet ... men jag försöker faktiskt ransonera. Dessutom försöker jag hitta lopp med prispengar för att kunna försörja mig. Därför blir det nog bara milloppet i Lidingö. På tremilen är det bara killar som får pengar ...

Yoie har gjort det valet, att satsa på det hon vill göra och tror på. Och det är löpningen.

– Det är mycket jag inte är bra på, men springa kan jag!

Hon är lätt att känna igen med sina rastaflätor. De har funnits där sedan 10-årsåldern.

– Det är en livstil och kultur som jag gillar. Reggae och hiphop.

Yoie gillar att skriva själv, både lite poesi och rap.

– Men av någon anledning är det lättare att komma på orden när man är i Stockholm eller Kenya. Vad rappar man om i Åre liksom, på fjället? säger Yoie med ett skratt.

Men det är inte så många som får höra hennes alster.

– Scen? Nej, för helvete! Möjligen får farsan och morsan höra lite i bilen. För mig är det mer som terapi.

Yoie åker gärna ut i världen, och då blir det oftast efter kort betänketid och ensam.

– Det är för att jag inte har tid att vänta på folk som ska fundera först ... men jag hakar gärna på någon annan om det är så.

– Men det har gått åt helvete också. Jag har stått där vid världens ände och bara... vad gör jag här?.

Om bara skadorna håller sig undan blir det mer internationellt löpande framöver.

– Just nu är det väl bra att jag är lite skadad, annars springer jag bara för mycket, erkänner Yoie och slår ner blicken i en skogstuva

– Mitt knä mitt stora problem. Det här är i alla fall första sommaren med långpass på fjället. Jag tränar alltid hårt, men det är annat att kunna ha milen i benen. I vinter ska åka till Kenya igen.

– Nästa säsong, eller slutet på den här, är jag skitpeppad på att göra något riktigt bra resultat ...

Men att hålla igen verkar ju uppenbart vara ditt stora problem?

– Ja, jag har verkligen svårt att hålla igen... jag kan springa tills det gör ont på riktigt ...

Mer läsning

Annons