Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fria medborgare

Varför är det okej att klumpa ihop vissa delar av mänskligheten och se dem som en likformig massa? Varför förväntas alla pensionärer vilja ta det lugnt och i stillhet krypa ner i en säng vid sjutiden på kvällen? De kanske vill ha tangoafton och sippa på ett glas Chablis i stearinljusets sken?

Annons

Varför tror vi som är i den fullt arbetsföra medelåldern att det bara är vi som är unika (och jättespeciella) varelser som verkligen Måste få Göra Alla Val Själva? Vi måste få förverkliga oss, få balans i tillvaron, både njutning, arbete, fritid, kompetensutveckling, resor och ha ett härligt och fritt umgänge. Vi måste framförallt få vara fria medborgare!

Är man gammal, eller om man råkar vara ett barn så är det bara så att man tillhör en grupp. En grupp med särskilda behov. Man behöver INTE vara fri. Man behöver INTE få tillgång till ett fritt och sprakande kulturliv. Man behöver INTE få vara en oväntad, unik och speciell människa för man tillhör en målgrupp.

Ja, jag vet att jag låter arg nu igen men jag blir det! Jag skulle bli galen (och det minns jag att jag blev som barn) om jag reducerades till en gruppvarelse. Jag är helt egen. Egensinnig. Jag kan inte reduceras till några enkla kategorier. Jag kan inte reduceras till en uppsättning behov som ska tillfredställas. Jag vägrar reduceras till något mätbart! (Jag anar redan nu hur klurigt det kommer bli när jag sitter på hemmet och vägrar delta i den förväntade terapin, handarbetet eller godnattiderna …

Också en gammal människa är fylld av passion. Också ett barn har stora känslor i sig, kanske större och mer livsomvälvande än de mer tillrättalagda som kommer med den mer tillrättalagda och strategiska personlighet som många lite tråkigare vuxna utvecklar med åldern. Man blir lite mindre modig, helt enkelt. Man blir lite mindre oförutsägbar. Man blir rädd att vara i nuet. Vad ska folk tro?

Låt mig slå fast några enkla lösningar i det fall jag skulle bli statsminister: Det så kallade barnperspektivet ska genomsyra hela samhället. (Jag säger det så kallade för att – vem vet vad ett barn egentligen skulle tycka om mitt barnperspektiv?)

För mig är barnperspektivet ett nyfiket, ärligt, lekfullt och öppet förhållningssätt i alla delar av samhällslivet. Det så kallade barnperspektivet i det offentliga rummet (alltså att det finns sinnliga och vackra miljöer överallt, rutschkanor, gungor för vuxna, sköna gropar där man kan ligga och växa, stora schackbräden i gatan, hemliga kysshörnor där man kan fnissa, ett vackert och skimrande sken i alla läskiga offentliga akvedukter och så vidare).

Det så kallade barnperspektivet i yrkeslivet: låt barnen vara på jobbet ibland! Det ger perspektiv och påminner de vuxna om att fokusera på väsentligheter såsom humor, närvaro och lek. Det så kallade barnperspektivet i konsten: den ska vara fri, oväntad och ärlig.

Inuti en gammal människa glöder en ofta mer spännande passion än den som glöder i en trettioåring (de har ju levat genom ett gäng passioner förut och vet att ge sig hän …) Inom en liten människa brinner de stora känslorna för första gången. Gigantiskt! Kom ihåg det!

P.S. Hoppet är inte ute för oss medelålders; vi kan fortfarande bli hela människor. Jag tycker bara vi inte lever riktigt fullt ut som barna och de äldre vet att göra. D.S.

Mer läsning

Annons