Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fri tolkning av Nobels fredspris

Annons

Den norska stortingskommitté som delar ut Nobels fredspris gör numera en ganska fri tolkning av vad dynamitens uppfinnare menade skulle belönas. Alfred Nobel hade främst freds- och nedrustningsarbete i tankarna när han instiftade priset. Han tänkte sig uppenbarligen också att man skulle ha gjort något innan man belönades. Nu delas fredspriset ibland ut till personer som man hoppas ska göra något för freden (som i fjol till Barack Obama). Och ämnesvalet blir allt bredare.

Det är tydligen lättare att hitta människorättsaktivister och dissidenter än någon som verkat mest och bäst för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning av stående arméer samt bildande och spridande av fredskongresser. Trots att det rustas som aldrig förr i världen, och det finns en rad allvarliga konflikter som borde lösas genom förhandlingar. Det måste tolkas så att det antingen inte sker några framsteg på dessa områden, eller att dessa inte uppmärksammats av Nobelkommittén. Det skulle i sin tur skulle kunna bero på att freds- och nedrustningsarbetet just nu är lågt prioriterat i den internationella politiken.

För det är väl inte så att sådana frågor känns litet obekväma i ett land (Norge) som lutar sig tungt mot ena sidans militära styrka inklusive atomvapen (USA) samtidigt som det eftersträvar ett så friktionsfritt förhållande som möjligt med den kärnvapenmakt som det lever granne med (Ryssland)? Och att politikerna i fredspris kommittén till exempel inte i onödan drar världens blickar till ett krig (Afghanistan) som de själva skickat trupper till? Och som därtill leds av förra årets fredspristagare. Nobels fredspris skulle få större trovärdighet i den icke-västliga världen om det delades ut av FN och inte av en Natomedlem, men FN var ju inte uppfunnet när fredspriset instiftades.

FN hade å andra sidan knappast velat eller kunnat lägga sig i kinesisk inrikespolitik på det sätt som norska Nobelkommittén gör genom att ge årets pris till en dömd och fängslad kinesisk människorättsaktivist.

Och få andra västliga länder än det lilla och ekonomiskt oberoende Norge skulle ha lust att stöta sig med ett land som håller det skuldsatta USA under armarna och vars premiärminister just nu far runt och lovar hjälp åt krisdrabbade EU-länder. Och som dessutom är en stor och växande marknad för alla länder i väst.

Det är uppenbart att Kinas ekonomiska framgångar tystat en del av den kritik som tidigare hördes mot landets politiska system, med dess brist på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Det är allvarligt inte minst därför att det får spridningseffekter till andra länder där de styrande ifrågasätter demokrati och individuella medborgerliga rättigheter.

De har redan noterat Kinas formidabla ekonomiska framsteg, och ser landets politiskt-ekonomiska system som ett föredöme för den Tredje världen. Upphör kritiken mot bristen på mänskliga rättigheter i Kina, kan detta leda till att andra regeringar blir mindre noga med att uppfylla kraven i FN:s stadga, och då är världen på hal is.

Mot den bakgrunden är priset till kinesen Liu Xiaobo både välmotiverat och vältajmat. Ett mer demokratiskt Kina vore också bra för säkerheten och freden i världen. Det är alltså inget fel att av och till belöna politiska dissidenter, förutsatt att alla länder bedöms efter samma måttstockar.

Men huvudspåret för Nobels fredspris får ändå anses vara att uppmärksamma insatser för fred och nedrustning, och förhoppningsvis hittar Nobelkommittén framöver både nedrustare och fredsförhandlare att belöna.