Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Syrien till – Åre

De sitter i en lägenhet i de libanesiska bergen och tittar på bilder av Åreskutan. Rabab, Ahmad, Homam, Nairouz, Sima och Saly är bland de första syriska flyktingarna att bosätta sig i Åre kommun.

Annons

Kallsjön, Järpen, E14. På skärmen framträder de suddiga bilderna. Syskonen Rabab och Homam tillbringar mycket tid framför datorn för att med hjälp av karttjänsten Google earth bilda sig en uppfattning om det som ska bli deras nya hemort: Åre. Första gången skrev de A i stället för Å och hamnade i Irak.

– Hjälp, är det bara öken, tänkte vi, skrattar Rabab.

För tre månader sedan lämnade hon, hennes man Ahmad och deras barn, femåriga Sima och snart tvååriga Saly, krigets Syrien. Brodern Homam och hans fru Nairouz tog sig ut först en månad senare. Här, i den libanesiska bergsbyn Aley, har de väntat på att resa till Sverige.

I sovrummen står väskorna färdigpackade. Jackor och overaller, mössor och vantar. De plockar med vad de har i vinterklädväg medan barnen springer runt med lurviga mössor på huvudena.

– Åre ser ut lite som vår by hemma i Syrien, konstaterar Homam och byter sedan Jämtlandskartorna mot bilder från hemlandet.

De kommer från Salamiya i västra Syrien. En medelstor jordbruksstad omgiven av berg. Och visst påminner naturen allt lite om Jämtlands.

– Det här är vägen hem till vårt hus och det här är vår affär, visar femåringen Sima stolt, men tittar ned i golvet när hon kommer på att de faktiskt inte bor där längre.

På bilderna av deras forna hem syns krossade fönster och spruckna väggar: vardagsrummet efter att en raket träffat huset intill. Många av deras grannar miste livet.

Rabab berättar om månader fyllda av ständig oro. Oro för bomber och raketer. Oro för att soldater skulle storma in i deras hus om natten. Salamiya var en av de första städerna att vända sig emot den syriska regimen och för att stävja upproret har dess anhängare slumpmässigt fängslat människor. När säkerhetstjänsten hämtat Ahmad för tredje gången, sedan han givit flyktingar från en annan stad mat, vågade de inte längre vara kvar.

– Vi ville inte lämna Salamiya, men vad ska vi göra? Vänta på att de tar honom igen eller på att nästa bomb träffar vårt hus?

Nairouz, nyss fyllda 19 år, får tårar i ögonen när de pratar om hemlandet. Deras föräldrar har just rest tillbaka till Syrien efter att ha kommit till Libanon för att krama dem hej då. När och om de kan träffa dem igen vet ingen.

Det vill de helst inte tänka på nu så vi pratar älgjakt och potatis. Frågorna om den nya hemorten är många. Vad äter folk? Vad kan man jobba med? Är människorna vänliga och husen varma? Ahmad är mest nyfiken på vad som går att odla. I Syrien sådde han alltifrån tomat och gurka till vattenmeloner och oliver.

Men Sima är de packade väskorna till trots inte säker på att de kommer att komma fram. Minnena av flykten från Syrien har etsat sig fast, inte minst rädslan att gripas i någon av regimens många vägspärrar.

– Hon frågar om det finns vägspärrar i himlen. Kan verkligen ingen stoppa planet?

Två veckor senare äter femåringen pepparkakor i Undersåker. På väggen i det röda tvåvåningshus som nu är deras hem hänger en bild av Åreskutan.

– Det var en som kom in och gav den till oss, hon tyckte att vi skulle känna oss som hemma, berättar Homam, märkbart rörd över gesten.

Tavlor, stolar, bord, lampor, tallrikar och glas. Allt har de fått av Undersåkersborna.

– Vi hade aldrig förväntat oss att folk skulle vara så snälla. Alla vi har träffat här har varit helt otroliga och vi hoppas kunna återgälda allt snart.

Mycket av hjälpen har de sin granne Annaliisa de Faire att tacka för. När hon går förbi utanför fönstret med maken Karl-Erik och hunden Valter ropar syrierna in dem på kaffe.

– Jag hörde att de skulle komma så jag ringde till hotellen och hörde om de hade några överblivna möbler, sen kom grannarna till mig och frågade om de behövde något, berättar Annaliisa.

I Undersåker har inga syriska flyktingar bott tidigare, men i takt med att Syrienkrisen växer väntas fler komma både hit och till Åre och Duved.

Familjerna är lyckliga, lättade. Sima sover äntligen om nätterna, även om hon ibland vaknar och frågar om det är säkert att presidenten i Syrien, Bashar al-Assad, inte kan ta sig till Sverige.

– Vi har fått sinnesfrid. Vi behöver inte längre vara rädda att en bomb ska slå ned eller soldater rusa in i huset.

Om en vecka börjar svenskaklasserna, sedan är det dags att leta jobb. Men helst vill de börja arbeta redan nu. Vad kan vi göra där språket inte är så viktigt undrar Ahmad? I Syrien ägde de flera affärer och tog hand om hundra hektar jordbruksmark. I Sverige vill de göra vad som helst.

– Jag har inte jobbat på tre månader, jag håller på att bli galen, säger Ahmad.

Kanske kan vi köra truck eller bygga hus? funderar han. Hustrun Rabab undrar hur hon kan tillgodoräkna sig sin syriska utbildning och om de måste flytta till södra Sverige för att få jobb. Men det sistnämnda tycker grannen Karl-Erik är en dålig idé:

– Nu pratar jag som jämtlänning, men jag tror allt att de har det bättre här. Där nere i söder har ju folk inte ens tid att dricka kaffe.