Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från kropp till aska på 80 minuter

Trenden är tydlig. Vi väljer allt oftare att bränna våra döda.Samtidigt finns en okunskap om vad kremering innebär. LT har följt med på en arbetsplats där döden är ständigt närvarande.

Annons

Kistan med den döde står på det sterila golvet framför en lucka av rostfritt stål. Plötsligt lyfts den upp och metalluckan öppnas. Värmen från den 700 grader varma ugnen pulserar ut i rummet. Det tar bara några sekunder så är kistan inne och luckan stängs. Allt sker med automatik och om 80 minuter återstår bara en hög med aska.

Det har under en längre tid blivit allt vanligare att vi låter kremera våra anhöriga. Och tendensen märks tydligt på länets enda krematorium i Östersund. Anläggningen delar byggnad med Hoppets kapell vid Östra begravningsplatsen och en normal dag bränns där ungefär fem döda.

Eftersom antalet kremeringar har ökat stadigt räcker lokalytorna inte längre till och just nu pågår en ombyggnad för att skapa större kyl- och frysutrymmen för alla kistor som väntar på kremering.

– Vi betjänar ju hela Jämtland och Härjedalen så det blir en hel del. Ifjol landade antalet kremationer på rekordhöga 997 stycken, säger Sören Olsson som är krematoriemästare.

Hans teori är att människor i dag har en bättre kunskap om vad kremering innebär och att det har bidragit till ökningen.

– Det är nog för många precis som det var för mig innan jag började jobba med det här. Man tror att det ska se ut som i ett pannrum ungefär. Sedan tror jag att det har funnits en hel del föreställningar hos den äldre generationen om vad som sker med en kropp när den bränns.

Sören Olsson har arbetat länge på krematoriet och berättar att han under åren har mött människor som trott att den dödes kropp rör på sig i den starka värmen. Andra har levt i föreställningen att det uppstår speciella ljud när kroppen förbränns. Men det är bara myter.

– Jag har jobbat med det här sedan 1979 och aldrig hittills sett eller hört något.

Att det finns en kunskapsbrist om vad kremering innebär har personalen försökt råda bot på genom att varje år ordna öppet hus för att visa upp sin verksamhet. Sören Olsson säger att det inte ska vara något hysch hysch bara för att det är en verksamhet som har med döden att göra. Och frågorna från besökarna brukar vara många.

Till exempel får personalen ofta berätta att ugnen där de döda bränns håller en temperatur på cirka 700 grader och att det normalt sett tar cirka 80 minuter innan kista och kropp har förvandlats till aska.

– Vi brukar titta in genom inspektionsluckan efter 70 minuter och sedan förlänger vi tiden med fem minuter i taget tills allt är klart. Fettet i en kropp gör att förbränningen ökar och att temperaturen stiger. Därför kan det faktiskt gå fortare om det är en större kropp än en liten, förklarar Sören Olsson.

Den höga temperaturen hjälper till att göra förbränningen till en ren process. Rökgaserna filtreras till nästan 100 procent från partiklar. Skorstenen behöver därför aldrig sotas. Dessutom tas energin i de heta rökgaserna till vara och skickas ut på fjärrvärmenätet.

– När jag började här gick all rök rakt ut i luften, säger Sören Olsson och konstaterar att det har skett många förändringar under hans år på krematoriet.

Till exempel innehåller de döda kropparna i dag betydligt oftare implantat än de gjorde för 30 år sedan. Implantat av titan, eventuellt tandguld och metalldetaljer från kistan förbränns inte i ugnen och måste därför skiljas ut från askan. Metallresterna grävs sedan ner på en särskild plats.

– Det är begravningslagen som säger att vi inte får ta reda på de här metallerna utan att de ska grävas ner. Men nu finns det en motion i riksdagen om att vi ska få återvinna alla metaller och det tycker jag är helt rätt. Det handlar om mellan 150 och 200 kilo som vi gräver ner årligen, säger Sören Olsson.

Den aska som blir kvar i ugnen efter kremeringen rakas manuellt ner i ett speciellt kärl och bearbetas sedan i en askberedare innan stoftet efter den döde slutligen fylls över i den urna som de anhöriga har valt.

Ytterligare en förklaring till varför andelen kremerade ökar kan vara att det finns fler möjligheter än när den döde begravs i en kista.

– Det har blivit vanligare att människor vill sprida askan själva och det kan man få tillstånd att göra om man ansöker hos länsstyrelsen, säger Sören Olsson.

Annars är det vanligaste när det gäller urnor att de grävs ner i en minneslund eller att de sätts ner i särskilda urngravar eller familjegravar. Askgravlund är ytterligare en variant som är mindre anonym än den traditionella minneslunden.

För krematoriemästaren själv är valet mellan jordbegravning i kista och kremering lätt.

– Jag tycker att det känns renast med kremation. Det känns bäst helt enkelt men jag kan inte riktigt förklara varför.

Trots sina snart 35 år på krematoriet tycker Sören Olsson fortfarande att arbetet är utvecklande och roligt. Att han arbetar med döden ständigt närvarande är inget som bekommer honom.

– Jag har kremerat min svärfar, svärmor, svåger och kompisar men det gör mig ingenting. Det här är mitt arbete och jag tycker inte att det är obehagligt.

Samtidigt säger han att han inte har blivit avtrubbad eller kall känslomässigt. Det handlar, menar Sören Olsson, mer om en professionell inställning till sitt arbete. För visst händer det att han blir berörd.

– Det värsta är när det kommer barnkistor som ska in i ugnen. Då får jag den där klumpen i halsen.