Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Främlingsfientlighet svart på vitt

Äntligen måndag, tänkte jag efter valhelgen. Fyra år till nästa salva av dumma utspel och politisk smutskastning.

Annons

Men strax efter valet var mitt newsfeed på Facebook överfullt av länkar till hetsiga artiklar och förvirrande citat.

Jag blev bland annat länkad till Sveriges radio och en artikel om Sverigedemokraternas kulturpolitik. Nyfiken på vad det nya riksdagspartiet vill göra med valets mest bortglömda fråga klickade jag på ljudprovet.

– Vi har till exempel utställningar i Lund där man ställer ut rent groteska utställningar med sexuella anspelningar och sådana saker och sånt vill vi ha bort, säger SD:s Johnny Skalin till Sveriges radio den tredje juni.

Först fattar jag inte riktigt, jag spolar tillbaka om och om igen. Är ljudklippet från 90-talet? 30-talet? 1850-talet? Nej, svaret är ganska enkelt, till och med partiets hemsida uttrycker klart och tydligt deras ovilja att använda skattepengar till annat än gullegullsvensk kultur:

”Vi vill därför helt avveckla de skattefinansierade anslagen till de verksamheter som syftar till att befrämja den mångkulturella samhällsordningen liksom till de kulturyttringar vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera ”

Viljan att strypa friheter är inget man brukar marknadsföra sig med som politiskt parti, men SD verkar vara på det klara med vad som ska bort.

– Det finns ju också verksamhet inom kulturen där man lyfter fram till exempel afrikansk dans. Vi tycker väl att det är bättre att man satsar på att upprätthålla den svenska kulturen i stället, fortsätter Skalin i samma inslag.

Jaha, tänker jag. De vill alltså inte att estetelever ska läsa om till exempel afrikansk musik eller afrikansk dans som från grunden har influerat den populärkultur som nästan alla i Sverige i dag konsumerar. Allt som växt ur den afrikanska musikens utveckling skulle i så fall vara ”onödigt”, som Kultiration, Moder jords massiva och alla andra som byggt sin musik på främmande rytmer och smalkultur. Men vi skulle ha en ny generation Calle Jularbo-imitatörer. Hurra!

Många jublar säkert inför tanken på att förbjuda Anna Odells iscensatta psykos eller ”Snövit och sanningens vansinne” av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler (konstverket med självmordsbombaren Hadadi Jaradat som Israels ambassadör Zvi Mazel vandaliserade). Vad moralhetsarna inte inser är att kultur inte är en ryggkliare att plocka fram i mån av tidsöverskott.

Poängen med kultur är inte att tillfredsställa en förvirrad rödvinsdrickande minoritet som tolkar livssanningar ur spastiskt färgkastande. Poängen med kultur är till stor del att utveckla, ställa frågor och ge bredare perspektiv till alla människor inom alla konst- och livsstilar. Den formen av statligt urval av kultur som Skalin förespråkar är lika extrem som den konst han upprörs av.

Det Sverigedemokraterna vill är att sätta upp en gräns mellan svart och vitt. Det låter oskyldigt och enkelt. Men vem ska dra linjen? Var ska den gå? Resultatet skulle bli en skadeskjuten yttrandefrihet och förföljelse av censurnervösa kulturutövare. Inget annat stort politiskt parti skulle ta den ställning som SD härmed gör, för att det rent ut sagt är korkat.

GViljan att strypa friheter är inget man brukar marknadsföra sig med som politiskt parti, men SD verkar vara på det klara med vad som ska bort.