Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortsatta förhör med mordåtalad

Åklagarna fortsatte att höra den mordåtalade 51-åringen när rättegången i Gällivare tingsrätt i dag gick in på sin tredje dag.
De försökte förgäves få mannen att berätta att han transporterat bort kvinnan på sin släpkärra.

Annons

Polisens likhundar markerade i höstas att de känt vittring av en död människa på 51-åringens släpvagn.
– Kvinnan har aldrig legat på min släpvagn. Det närmaste hon varit mitt släp var på rastplatsen vid Stenbron, sade han.
Åklagare Anette Ölmbro ställde frågor till mannen om varför han städat sin bil. Enligt åklagaren fanns ytterst lite spår av blod i bilens bagageutrymme. Hon hävdade därför att 51-åringen måste ha städat bilen noggrant.
– Jag har inte gjort något särskilt med bilen och inte försökt dölja några spår, förklarade mannen.
Han medgav däremot att han skadat pipmynningen på ett av sina jaktvapen när han besökte sin stuga.
Åklagaren undrade hur mannen tänkte när han tog fram ett av sina vapen på den så kallade 58:ans rastplats.
– Jag vet inte, sade han.
– Vilken avsikt hade du?
– Det var inte meningen att skjuta henne utan mig själv. Jag ville att hon skulle försvinna, jag ville bli av med henne, svarade han.
– Sköt du flera skott än två?
– Nej.
Den åtalade beskrev att kvinnan kändes som en säck potatis när han bar ut henne efter ankomsten till rastplatsen.
Han tillfrågades om han strött ut sand på marken för att dölja spåren efter skottlossningen.
– Jag har ingen förklaring, sade 51-åringen.
Åklagarna försöker med sina många frågor om detaljer kring händelseförloppet få klarhet i vad som verkligen hände Piteåkvinnan.
Mannen svarar på frågor, men när de blir känsliga har han inga svar.

Åklagare Anette Ölmbro, som i går fick flera tillsägelser av rättens ordförande för sina tuffa frågor, fick på onsdagen en ny tillrättavisning när hon upprepade gånger hävdade att 51-åringen har dödat kvinnan.
– Du har dödat en människa, sade Ölmbro med skarp röst riktad till den åtalade.
– Jag har skadat en människa, replikerade 51-åringen.
– Nej, du har dödat en människa, sade åklagaren irriterat.
Det var i detta replikskifte som ordföranden ingrep.
– Nu kommer vi in på pläderingar,sade lagman Lars Erik Oja och avbröt hennes batteri av frågor.
Advokat Leif Gustafsson fortsatte därefter att ställa ett par frågor till sin klient. När han var klar återupptog åklagare Ulrika Schönbeck förhöret.
Hon ville veta varför 51-åringen på 58:ans rastplats så snabbt försökte göra ren bilmattan från allt blod.
– Jag tycker det är otäckt med blod, sade han.
Åklagaren pressade mannen på nytt om hans reaktion när han på nära håll sköt kvinnan.
– Du måste ha varit adrenalinstinn och haft full fokus på vad du gjorde. Berätta, så vi kan förstå, sade hon.
– Jag vill inte framhäva grejor som inte hänt. Jag kan bara säga som det är, sade han.
Efter en kort paus ska rätten titta på en video av en rekonstruktion av händelserna vid Stenbrons rastplats, det vill säga den plats där mannen och kvinnan möttes första gången.

Efter en kort paus visades en sju minuters film från olika rekonstruktioner som gjorts med 51-åringen på olika platser.
Filmen inleddes med bilder från rastplatsen Stenbron där han visar hur han knuffar till den 29-åriga kvinnan efter den påstådda dispyten om hans bilkörning.
– När jag vänder mig om ligger hon där, säger han i filmen.
En figurant från polisen har placerat sig liggande mellan mannens bil och släp för att visa kvinnans position.
Den mordmisstänkte går fram till figuranten och pekar på halsen och säger att det kom blod ur kvinnans mun när han tittade på henne.
– Nej fy fan, säger han och vänder sig bort från figuranten, obehagligt berörd av att påminnas om händelsen.
Nästa filmsekvens är från en rekonstruktion som genomförts i polishusets garage i Luleå.
Där visar mannen hur han lyfter in kvinnans kropp i sin bil. En docka föreställer offret.
– Det går inte att böja den här, säger han när han försöker vika in dockans ben i bagageutrymmet så att det går att stänga luckan.
Den sista filmsekvens som visas är från rekonstruktionen vid den så kallade 58:ans rastplats.
Mannen får där med en vit docka i naturlig storlek visa hur han drar ut kvinnan ur sin bil sent på kvällen den 12 september.
– Oh, fy fan, upprepar han flera gånger, påtagligt berörd.
Han sätter sig sedan några meter bakom henne.
– Där sitter jag och funderar på vad jag gjort. Jag har stått så här också, säger han och ställer sig upp på knä.
Han ombeds sedan visa hur han skjuter kvinnan.
Han tar ett låtsasvapen av röd plast och riktar det mot en vit docka som ligger tre–fyra meter framför honom.
– Jag skjuter, säger han.
– Nä, ta bort, säger han och avbryter sin demonstration av skjutningen.
Därefter får han lasta in dockan i sin bil igen.
Sedan filmen visats tar rätten paus till efter lunch.

Efter lunchpausen förhörde kammaråklagare Anette Ölmbro Ingvar Nordström, jaktledare i den misstänktes jaktlag, och stuggranne till honom i byn Mäntyvaara.
Ingvar Nordström hade kallats som vittne för att berätta vad 51-åringen hade för sig samma dag som den 29-åriga kvinnan dödades, fredagen den 12 september.
Tidigt på morgonen samlades älgjaktlaget i jaktstugan i Mäntyvaara.
– 51-åringen kom först dit, satte på kaffebryggaren. Sedan drack vi kaffe, och jag beskrev hur vi skulle jaga den här dagen, och bestämde vilka pass de andra skulle ha. Han fick det pass vi kallar nummer ett, nära Mäntyvaaraberget, sade Ingvar Nordström.
Någon timme senare meddelar 51-åringen att han var på plats.
Senare på förmiddagen lämnar han passet, enligt honom själv för att han blött ner sig upp till armhålorna i ett vattendrag.
Han säger att han meddelat jaktledare vad som hänt med ett telefonsamtal.
– Jag har inget minne av det, sade Ingvar Nordström under vittnesförhöret.
Han säger sig ha hört talas om att 51-åringen blött ner sig, men är osäker när han fick höra talas om det, om det var på fredagen eller dagen därpå.
På lördagsmorgonen var 51-åringen åter i jaktstugan när jaktlaget samlades, och uppträdde som vanligt.
– En timme senare ringde han till mig och sa att han måste avbryta dagens jakt. Han hade tappat plånboken. Sedan fick jag under dagen höra att han hittat den vid utedasset vid sin stuga. Jag kunde inte förstå varför han skulle avbryta, han hade ju kunnat leta rätt på plånboken och sedan fortsätta med jakten, sade Ingvar Nordström.
Han är osäker på om mannen var med på kvällen när jaktlaget slaktade en älg i byn.
– Jag minns inte att jag sett honom där, men brorsan min säger att jag finns med på ett foto där jag flår älgen, och att 51-åringen är med på samma bild, sade Ingvar Nordström.
Ingvar Nordström sade att han blivit förvånad över de uppgifter som kommit fram om att 51-åringen druckit stora mängder starksprit.
– Nej, jag hade för mig att han inte var intresserad av alkohol. Han har kunnat tacka nej om man sagt ”ta du också”. Han har kunnat lämna. Det som skrivits om hans alkoholvanor är obegripligt för oss i alla fall, säger Nordström.
Han beskrev mannen som en vänlig person, som under senare år uppträtt rastlösare än tidigare.

Onsdagens andra vittne var en man som är ytligt bekant med 51-åringen och som var vice jaktledare i dennes jaktlag. Han beskrev den åtalade som en trevlig och social person.
– Han var trevlig på alla sätt och vis. Han var en frisk fläkt när han kom till vår by, sade han.
Åklagare Anette Ölmbro var intresserad av 51-åringens alkoholvanor.
– Han har aldrig floppat ur på våra fester men han doftade ibland sprit, sade vittnet och beskrev honom som en skåpsupare.
Dagen då Piteåkvinnan mördades satt vittnet på älgpass i skogen. Vid 07.30-tiden, såg han 51-åringen gå förbi med sitt gevär över axeln.
– Han gick i marschtempo rakt fram genom blötmyren men vi pratades aldrig vid. Det var solklart att han var på väg att lämna jakten, sade mannen.
Han reagerade över att 51-åringen lämnade sitt pass så tidigt på morgonen.
Mannen sade på en fråga från åklagaren att vattnet inte var särskilt högt i dikena.
– De var mer som rännilar,sade han.
Med vittnets uppgifter om de låga vattennivåerna i dikena ville åklagaren ifrågasätta 51-åringens berättelse om att han tvingats lämna älgpasset sedan han ramlat i ett vattenfyllt dike.
Mannen sade i slutet av sitt vittnesmål att han kommit på att han kan ha sett 51-åringen köra med sin bil och släp söderut från den så kallade Stenbrorastplatsen på fredagseftermiddagen.
– Jag kom inte ihåg det här under förhöret med polisen, men senare har jag börjat komma ihåg att jag kan ha sett honom när jag var på väg till Gällivare på fredagen vid 17 till 17.30-tiden, sade vittnet.
– Jag körde norrut och 51-åringen var på väg söderut. Jag hälsade på honom, men han hälsade inte tillbaka. Han var ensam i bilen och hade på sig en hatt eller mössa, sade han.
Om uppgiften stämmer är det första gången någon kan bekräfta att 51-åringen befunnit sig i närheten av Stenbrorastplatsen ungefär vid den här tidpunkten. Det skulle kunna styrka trovärdigheten i hans berättelse om hur kvinnan dödats.
Vittnet sade att han körde sin pappas bil i stället för sin egen, vilket skulle kunna förklara att 51-åringen inte hälsat tillbaka på honom.
Advokat Leif Gustafsson frågade vittnet hur säker han är på att det var 51-åringen han såg i bilen.
– Det är jag säker på, men jag är inte helt säker på att det var vid den tidpunkten jag mötte honom, svarade vittnet.

Fredagen den 12 september förra året körde en man med sin bil E 10 från Kiruna söderut.
Under resan funderade han på att rasta vid Stenbron söder om Gällivare men han körde vidare. En stund senare körde han på E 10 om en bil med ett stort släp.
Mannen hördes som vittne om sina iakttagelser i Gällivare tingsrätt på onsdagen.
– När jag var några kilometer norr om Mäntyvaara körde jag om en bil som var en mörk Audi 6 med släp. Föraren körde mellan 65 och 110 kilometer i timmen. Jag lade märke till släpet som var speciellt. Det var en man som körde Audin, berättade mannen.
Han och hustrun reagerade över att mannen körde så oregelbundet, ibland fort och ibland mindre fort, med ett så stort släp.

Onsdagens fjärde och sista vittne var en man bosatt i Hakkas, sex mil söder om Gällivare.
Han berättade att han sent på fredagskvällen den 12 september hört två skott avlossas sydost om Hakkas.
– Det var kring 23-snåret. Jag skulle gå ut med min hund Vilma. När jag höll på att koppla henne ute på gården small det ett skott. Jag tänkte: vem fan är det som skjuter vid den här tiden? berättade vittnet.
Hunden reagerade och tittade i riktning mot skottet.
– Sedan blev det helt tyst, hunden gnällde lite. Då smällde det ett skott till. Jag tänkte att det är ju älgjaktstider och att kanske ett skadskjutet djur blivit uppspårat och avlivat, sade vittnet.
Han bedömer att det gick omkring 40 sekunder mellan skotten.
Skottriktningen ligger åt samma håll som den så kallade 58:ans rastplats, där den mordmisstänkte 51-åringen erkänt att han skjutit mot den 29-åriga kvinnan.

Dagens förhandling avslutades med förhör i skadeståndsdelen med den döda kvinnans pojkvän och syster.
Innan systern satte sig i vittnesbåset reste sig 51-åringen upp och sade:
– Nu vill jag gå ut!
Ordföranden hade inga invändningar utan lät några häktesvakter följa med den åtalade ut ur rättssalen.
Kvinnan hördes därefter på nytt av målsägarbiträdet, advokat Håkan Kjellgren. Hon fick berätta om sitt förhållande med sin syster och beskriva hur hon var som person.
Enligt kvinnan var systern glad för att hon var på väg att få ett arbete på ishotellet i Jukkasjärvi utanför Kiruna. Det var dit hon var på väg för en anställningsintervju när mötet med 51-åringen gjorde slut på hennes liv.
Pojkvännen redogjorde för sina kontakter med den i dag döda kvinnan. Han berättade om att de planerade flytta ihop när hon studerat klart.
Rättegången avslutas i morgon med parternas pläderingar.

Mer läsning

Annons