Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försoning som vägen framåt

Annons

Nelson Mandela är död. En gammal man kan man ju tänka. En evig man för många sydafrikaner och andra världsmedborgare.

Nelson Mandela var ju gammal redan 1990 när han släpptes ur fängelse. Och det är om just den tiden den här krönikan handlar. Det var sent 80-tal och tidigt, tidigt 90-tal i Umeå. Jag var högstadieelev och engagerad i Afrikagrupperna. Att Sydafrika en dag skulle hålla fria val, att apart-heidregimens grepp skulle lösas upp och att Nelson Mandela skulle släppas ur sin långa fängelseförvaring gick att föreställa sig, men inte så mycket mer. Vi skrev debattartiklar, samlade in pengar till ANC, for på läger med andra jämnåriga med hennafärgat år och diskuterade mycket initierat Sydafrikas framtid.

Men så en dag i februari 1990 kom beskedet, Nelson Mandela den största symbolen för kampen mot apartheid var fri. Jag minns den känslan, världen kunde förändras och vad människor gjorde spelade roll.

Även om det varit uppenbart att förtrycket i Sydafrika inte skulle bestå för evigt. Sydafrika hade under lång tid skakats av interna upplopp, problem med att upprätthålla ekonomisk stabilitet och var definitivt satt under stor press från utlandet, från aktivister, från investerare och från regeringar och politiker. Senare har det ju blivit känt att de sydafrikanska regeringarna redan i mitten av 80-talet förhandlade med ANC. Men jag blev förvånad och glad när beskedet om frigivandet verkligen kom. Jag minns att min mamma sa till mig någon av de där dagarna i februari, ungefär att det här har du och jag och alla andra som tror på ett fritt Sydafrika en liten, liten, del i. Och det räckte, jag hade kämpat för andra människors rätt till demokrati och det hade visat sig att världen kunde förändras.

Bara en kort tid därefter kom Nelson Mandela till Sverige. Sverige var det första land han åkte till efter frigivandet. Det känns ju helt osannolikt än i dag. Han åkte hit, träffade Ingvar Carlsson, tackade för det svenska stödet och kramade sin gamla kamrat ANC:aren Oliver Tambo som fick vård på Ersta sjukhus. Dessutom gjorde han ett framträdande i Globen tillsammans med svenska körer, Miriam Makeba, Mikael Wiehe med flera. Och jag var där. Det känns nog ännu större i dag än vad det gjorde då. Sjukt stort, faktiskt.

Därefter hade allt kunnat rasa, Sydafrika hamnat i inbördeskrig, hämnd för årtionden av förtryck utkrävas. Och för Sydafrikas utveckling kan nog inte Nelson Mandelas roll överskattas, mannen som blev president, fick Nobels fredspris och hela tiden såg försoning som vägen framåt. Redan 1964 i samband med den rättegång där Mandela fängslades för sabotage och brott mot den sydafrikanska staten sa han:

Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.