Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förnyare i vården firar 70 år

/
  • Marianne Uddegård njuter av sin pensionärstillvaro. Hon gillar att resa och de mest exotiska resmålen har hittills varit Thailand, Kina, Svalbard och Indien. Foto: Lars-Eje Lyrefelt

Förbaskade Thore Skogman!

Det var han som med sin ”nääär man ääär en glad pensionääär...” fick många att tro att pensionärer bara suktar efter kaffe och bullar och är ivriga anhängare av dragspelsmusik.

Annons

Marianne Uddegård i Östersund fyllde 70 år i går. Hon har varit pensionär i några år, men känner absolut inte igen sig i Skogmans visa. Men glad är hon och har mycket lätt till skratt.

Marianne är född i Östersund och hamnade i Dvärsätt efter en kort sejour i Stockholm.

– Vi längtade hem och jag ringde till svärmor och frågade om vi kunde få bo på släktgården Uddero som jag visste stod tom. Där startade min dåvarande man och jag – två noviser – ett litet jordbruk. Drömmen var att odla grönsaker och ha några djur.

– Vi for till Rödön och skulle köpa potatis. Vi kom hem med tre tackor och sex lamm.Vi satte upp lite stängsel som vi hade hittat och gick in och åt middag. Då klev det in en man i köket. Han frågade om det var våra får som var på väg till Rödön.

Marianne skrattar och skakar på huvudet vid tanken på alla misstag de gjorde från början.

– En devis som jag har är, ”var aldrig rädd för att ställa en dum fråga”. Jag gick en fårkurs och passade på att fråga om det här med hö. Så jag sa: ”Ni som har jobbat med jordbruk, hur får man till hö? Är det att låta gräset växa, eller...?” Då var det en bonde som sa att den människan måste man bara tycka om som är modig nog att våga ställa en så korkad fråga! Den mannen, Lasse Larsson från Aspås, blev oss till mycket god hjälp.

– Till slut hade vi 40 tackor! Det var pälsfår som jag klippte själv, säger Marianne, inte utan en viss stolthet.

– Sedan blev det höns, oxar och grisar. Alla hade en tendens att kuta runt och äta upp grannarnas planteringar. Jag åkte ofta och köpte nya plantor för att ersätta vad våra djur hade satt i sig. En särskilt svår dag, när djuren hade förflyttat sig till granngården och ätit upp deras grönkålsodling sa en annan granne omtänksamt: ”Marianne, du bör nog inte visa dig på ett tag.”

Under de tre döttrarnas uppväxttid valde Marianne att vara hemma, men sedan utbildade hon sig till distriktssköterska.

– Jag var klar -81 och året därpå slutade vi med vårt jordbruk. Vår äldsta dotter, Katarina, bor numera där med sin familj, Susanne bor i Karlstad och Ann-Charlotte i Stockholm. Sedan har jag tre barnbarn på Uddero, Hanna 14 år, Daniel 12 och Sara 7.

Marianne var med om den stora förändringen när kommunen blev huvudman i stället för landstinget.

– Många av oss upplevde det som att vi blev styvbarn i kommunen. Vi släpptes inte in, vad skulle man ha oss till? Men det blev bra så småningom. Jag arbetade till en början i ett vårdlag på Brunflo hälsocentral och vi var ute på distriktet. De sista åren fram till pensioneringen var jag stationerad på Ängegården. Kan du tänka dig, jag var bland de första i vår organisation som hade en mobiltelefon med mig ut. Det var i början av 90-talet, den var som en tegelsten och kostade 13.000!

Att Marianne Uddegård var starkt engagerad i sitt jobb går inte att ta miste på.

– Ädelreformen kom i början av 90-talet. Det var stort och frågan uppstod: vad kunde vi göra? Jag hittade goda medarbetare, vi hade samsyn, tänkte framåt, ville utvecklas, vi såg målet.

– Jag är också stolt över att ha varit med om att initiera läkemedelsgenomgången. Jag fick ett tips från apotekaren i Brunflo om att apoteket centralt hade försökt få till en dialog med hälsocentralerna beträffande medicinering till främst äldre människor och att det pågick ett projekt. Vi satte ihop en grupp bestående av en läkare, undersköterskor, en apotekare och jag själv som gick igenom medicinerna för de gamla på Ängegården.

– Vi konstaterade att de flesta fick för mycket medicin och det året sparade vi in 100.000 kronor på minskade utskrivningar! Det är helt i linje med vad Socialstyrelsen i dag talar om när det gäller medicinering till äldre. Jag är glad att jag fick uppleva detta innan jag slutade jobba!

Pensionering innebär en ny period i livet. Marianne Uddegård ser det inte som negativt på något sätt.

– Det blev annorlunda fast bra. Förut styrde yttre krafter mina dagar. Nu bejakar jag mitt inre behov och väljer själv vad jag vill göra. Jag gillar att resa, spela golf, läsa och titta på film. Och i höstas gick jag en bridgekurs. Sedan är jag ute i Dvärsätt och hjälper till när det behövs.

– Den 3 september ser jag fram emot. Då ska jag på ÖS -39, en sammankomst för alla födda 1939 som har anknytning till Östersund. Jag får väl se om jag känner igen några ansikten i mängden...

Mer läsning

Annons