Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Formidabel jazzmanifestation

/

Från det välkänt traditionella till det sensationellt nyskapande. Från intimt duospel till öronbedövande storband. Från ljuvligt smeksamma tonfall till provocerande disharmoni.

Annons
Jazzen som konstform har många ansikten och uttryck. En del av spännvidden demonstrerades i lördags på den fullsatta Gamla Teatern vid den andra upplagan av Östersund Jazz Rhythm Fest, som genom Estrad Norrs försorg samtidigt blev Östersunds bidrag i en nationell manifestation för jazzen.
Huvudakten var förstås Trondheim Jazz Orchestra, denna i sin form av musikerpool kameleontliknande ensemble, som kan förändra instrumentsättning, klang och beat i enlighet med det projekt man för tillfället arbetar med. Just nu är det med den internationellt ryktbare Sonny Rollins-inspirerade saxofonisten Joshua Redman.
Trondheim Jazz Orchestra, för tillfället ett litet storband med en märklig sättning av bland annat två cello, fiol, horn och basklarinett, leds av Eirik Hegdal, som själv också visar sig vara en besjälad och intensivt uthållig saxofonist.
Joshua Redman spelar uttrycksfullt med hela kroppen på sin tenorsax alternativt sopransax. Tar sats långt ner i knävecken och blåser så att armar och ben spretar åt alla håll. Han har ett helt fantastiskt register att visa upp och det står som en kaskad av toner ur hans saxar. Joshua Redman får jublande bifall från publiken.
Ibland låter musiken som om en rasande Bela Bartok hade släppts loss, ibland finns här drag av irländsk folkmusik, lite country och Charles Mingus. Sun Ra har utan tvekan också haft sin inverkan på programmets utformning.
Orkesterns solister är otroligt skickliga, som violinisten som nästan tar andan ur publiken med sitt långt utdragna intro och basisten med sitt finlir när brölandet lagt sig.
Det är en musik full av utmaningar, provocerande infall och spännande överraskningar.
För de flesta jazzvänner mer välbekanta toner bjuder Rigmor Gustafsson på tillsammans med Carl Orrjes Cup of Tea. Det är som att slå upp The American Songbook med ett urval odödliga örhängen av Cole Poeter och Jerome Kern bland andra.
Rigmor Gustafsson är väl den bland svenska jazzsångerskor som efter Monica Z nått mest folklig popularitet och den platsen har hon erövrat med välmodulerad, skön stämma, genuin känsla för jazzen och chosefritt scenframträdande.
Hon charmar förstås också Östersundspubliken och den som vill njuta av mer traditionell, svängig jazz och välkända standardlåtar får i denna avslutande huvudakt sitt lystmäte.
Pianisten Carl Orrje, numera som ledare för Visby Big Band och Visby Jazztrio, ett ankare i Gotlandsmusiken, tidigare under flera år frilansmusiker i New York, har faktiskt sina rötter i Östersund.
Carl Orrje är en utomordentlig pianist, lyhörd ackompanjatör och virtuos solist, och hans Cup of Tea går inte av för hackor: Japanske gitarristen Satoshi Inoue, som huvudsakligen har New York som bas för sin verksamhet, trummisen Ali Djeridi, danske trumpetaren Tomas Fryland och rutinerade Patrik Boman på bas.
En duo som Östersundspubliken haft förmånen att höra många gånger och definitivt tagit till sitt hjärta är trumpetaren Johan Setterlind och pianisten Mattias Algotsson. Det här är två inspirerade musiker, som alltid har förmågan att nå ut till sin publik i intima och avspända musikaliska möten, som det ändå alltid slår gnistor om.
Här framträdde de i två spelset både i duoform och på kvartett tillsammans med basisten Lasse Ericsson och trummisen Tomas Nyqvist. Repertoaren är en blandning av standardlåtar i egna, personliga och ofta rätt finurliga arrangemang samt egenhändigt skrivna melodier.
Både Setterlind och Algotsson har gjort många fina låtar, som säkert kommer att stå sig och anammas i andra musikers repertoar så småningom. Här fick vi höra ett urval som Johan Setterlinds underbara Bröllopslåt, ursvängiga Tre Hjärtan och uttrycksfulla Tango samt Mattias Algotssons Changes.
Johan Setterlind har en ljuvligt fin ton i sitt flygelhorn och Mattias Algotsson är det en sann njutning att både se och höra. Han är en mästare, en ren virtuos på improvisationer och får det att svänga så otroligt intensivt om pianot.
Men man måste se honom också, för han ser verkligen själv ut att njuta vid sin klaviatur, saligt leende, yvigt gungande, med en mimik och plastik som för tankarna till en dramatisk TV-man som Knut Ståhlberg. Med Algotsson numera iförd en Chaplinhatt är det nästan ett stycke musikteater som den entusiastiska publiken får bevittna.
Naturligtvis borde Setterlind och Algotsson tillsammans med Lasse Ericsson och Tomas Nyqvist har varit en av huvudakterna vid Östersund Rhythm Jazz Fest i stället för inledande Linda Pettersson-Bratt och Krister Jonsson.
Linda Pettersson-Bratt tolkar visklassiker och jazzens standardlåtar på sitt mycket personliga sätt, och med enastående säker röst, lågmält, lyhört ackompanjerad av gitarristen Krister Jonsson. Men det programmet hade gjort sig bättre i en intimare miljö.
Som helhet blev Östersund Jazz Rhythm Fest 08 med sin stora publika uppslutning och alla förträffliga musiker på scenen en formidabel lokal manifestation för jazzmusiken.

Mer läsning

Annons