Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Föreningsliv: Myssjö-Ovikens hembygdsförening

Annons

I augusti anordnades en mycket uppskattad berättarafton i Ovikens hembygdsgård. Först hörde vi musik av Anders i Logår’n.

Föreningens ordförande Christina Bengtsson hälsade välkommen och inledde med att berätta om Logårdsstugan som vi samlats i. Hon berättade om en kall julafton för länge sedan, då en liten man stod utanför huset och frös. Han blev insläppt i stugan, blev väl förplägad och fick logi. Han spelade på en fiol låtar som ingen annan i huset hört förut. Som tack gav denne en gåva till alla som föddes i huset. De skulle bli musikaliska. Anders i Logår’n blev riksspelman. Hans pappa Anders blev storsångare. Alla andra som senare föddes blev faktiskt musiker. Stugan flyttades från Logården i Helgebacken 1935 till sin nuvarande plats på Ovikens hembygdsgård.

Christina berättade även om en målare på 1920-talet, sannolikt från Stockholm, som först kom till en gård i Oviken. Där bättringsmålade han de flesta möblerna mot kost och logi. Allt i grönt med dekorationer. Sedan fick han gå till nästa gård. Där målade han möblerna i blått. Han använde ny huvudkulör på varje nytt ställe. Bland annat målade han golvur och andra ur. Han gick under namnet målaren. Senare framkom det att han hette Leander. Han blandade själv färgpigment, terpentin och linolja.

Karin Jirdén berättade om ett människoöde från Kackne, en plats som ligger långt uti skogen. För cirka 150 år sedan levde Gertrud i en tid utan trygghetssystem i ett litet hus tillsammans med sin man, som var soldat. Han dog och hon blev då ensam med fyra barn i åldern 1-13 år. Kvar hade hon en ko, som köpts på avbetalning. När hon inte kunde betala, togs kon tillbaka av ägaren. 13-åringen lämnades bort och han fick börja arbeta. Som många andra vid den tiden gick hon, med barnen 1, 4 och 7 år, till Hälsingland för att få något arbete i linindustrin. Någonstans på vägen dit föll hon ihop av utmattning och hunger. Hon blev omhändertagen av en vänlig kvinna. I byn fick hon arbete, eftersom hon var duglig. När hösten kom måste hon dock återvända till Kackne. Vid jultid nådde hon och barnen tillbaka hem till den utkylda stugan. Hon hade sparat en del pengar, så hon kunde köpa lite mat. De överlevde, men den julen glömde 7-åringen aldrig.

Christina berättade om seder och bruk. När en bonde ville köpa en gris, satte han upp en säck på en stör vid vägen. Då visste grisbilens förare var i byn han skulle stanna. Om man väntade på läkaren, satte man upp en handduk. Om man väntade på veterinären, satte man ut en stol. En som man inte behövde flagga för var barnmorskan. Hon hade i sitt anställningsavtal inskrivet att få bli hämtad med hästskjuts av barnafadern eller en granne till honom.

Christina berättade om barnmorskan Karin Rislund, född 1880, och visade vilka instrument och tillbehör, som användes vid förlossningar. Hon hade 350 kronor/år i lön på 1920-1930-talen. Efter förlossningen lindades barnet, detta antagligen för att stadga upp ben och armar. Först därefter fick mamman se barnet. Rislunds barnmorskebrev och hennes låda med utrustning finns i hembygdsföringens ägo. Av barnmorskebrevet framgår, att Rislund under tjänstgöringstiden deltagit i flera vidareutbildningar!

Besökarna, ett 20-tal, uppskattade berättelserna och även det kaffe med krus, som serverades. Några bidrog med egna inlägg.

Björn Månsson