Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förälder på krigsstigen

Annons

Vår stora unge har börjat i dansskola och jakten på dansskor har fört mig vida över internets digitala arealer. Sådana där små skinnsulor finns tydligen lite varstans, i specialistbutiker där tjocka plånböcker snabbt kan smalna av, men också hos de stora klädkedjorna där man kanske till och med kan köpa ett extra par skor utan att göra barnen arvslösa. Och det är på en av de stora kedjornas hemsidor som jag fastnar.

Hon är helt bedårande söt, flickan på bilden framför mig, men det är något som stör. Det är hennes pose. Hon liksom hänger på höften med ena handen nedkörd i fickan på de supertajta rosa jeansen och hela hennes uppsyn är på något sätt… putig, utmanande. Utmanande på ett alltjämt vuxet vis om ni fattar vad jag menar. I tillägg står det "hey cutie" på den volangprydda tajta tröjan. Hon är kanske fem, och det som känns så sorgligt är att hon uppenbart redan anses vara ett objekt, det är åtminstone så hon porträtterats i denna kampanj.

Jag känner många femåringar, har till och med en egen, och varken hon eller någon av hennes kompisar använder överhuvudtaget ett kroppsspråk i stil med det jag nu ser. Det är ett kroppsspråk som fullkomligt skriker kom och ta mig och således borde vara vigt åt kvinnor i fertil ålder. Intet ont anande är den där bedårande lilla tösen instruerad att imitera en vuxen kvinna. Det känns olustigt. Jag vill kräkas.

Små ungar vars levnadstid går att mäta på en hand ska inte stå och posera, puta, behaga, de ska heller inte behöva se tuffa ut eller verka coola. De ska bara få vara barn. Barn leker, står på ett ben, hoppar, räcker ut tungan och petar sig i näsan. De sexar sig inte.

Det finns stora klädkedjor jag undviker att handla av på grund av den här problematiken, det är en unken inställning/människosyn som ligger likt en illaluktande filt över hela deras verksamhet.

Till exempel är könsrollerna djupt cementerade vid en titt på deras utbud, flickavdelningen är rosa och pojkavdelningen är blå. Flickor förväntas vara gulliga och pojkar tuffa. Och vad än värre är att kläderna skiljer i storlek avdelningarna emellan. Trots att centilong ska vara baserat på bärarens längd är en 120 centlilong-tröja mindre på den rosa avdelningen än på den blå.

När vår normalbyggda dotter var tre år var jag tvungen att panikköpa några shorts till henne, de från killavdelningen satt bra i hennes centilongstorlek, de jag köpte på flickavdelningen stod det 5–6 år i. Hennes treåriga lilla rumpa hängde långt utanför tygkanten i den storlek hon borde kunna haft.

Ovan nämnda unge sade för övrigt något så klokt häromdagen. "Mamma, har du tänkt på att alla barn ser likadana ut, enda skillnaden är att pojkar har snopp och flickor har snippor". Och precis så är det ju.

Det finns ingen anledning att flickor ska kränga på sig figursydda tröjor som obekvämt glider upp över naveln då passformen inte är passform för en putande barnmage, och att det finns behåar till fyraåringar är inget annat än en skam, en sexualisering av våra barn.

Det finns en viss klädkedja jag anser vara värre än de andra och det ska bli spännande att se om och hur dess ansvariga responderar på det mejl jag skickat till dem. Jag är en förälder på krigsstigen.