Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Följa Borg-leken

Annons

Matchen mellan Magdalena Andersson och Anders Borg är den just nu kanske mest intressanta politiska beståndsdelen i svensk politik.

På ena sidan, Anders Borg och Moderaterna, som lånat till skattesänkningar och därmed blottat strupen för attack. Det har varit väldigt svårt för Socialdemokraterna att attackera Moderaterna för den ekonomiska politiken. Sverige klarade sig bättre än många andra länder efter krisen 2008. Det är inte förrän 2013, när regeringen lånar pengar till skattesänkningar, som Socialdemokraterna får möjlighet att attackera teknokraten Borg och hans finanspolitik. Och det har man gjort.

På den andra sidan har vi Magdalena Andersson och Socialdemokraterna, som givetvis har rätt när hon konstaterar att Anders Borg lagt en valbudget, trots att pengarna hade varit bättre spenderade under exempelvis 2013. En borgerlig strategi att köpa medelklassens väljare genom expansiv finanspolitik, som fyller väljarnas plånböcker, men dränerar statens kassa. Och det är på många sätt mycket provocerande att statsbudgeten används som kampanjkassa för de borgerliga partierna. Ett föga ansvarsfullt förhållningssätt till statens medel.

Socialdemokraternas följa Borg-lek har å andra sidan visat sig vara kontraproduktiv. För det kan inte ses som något annat än ett partipolitiskt haveri och extremt oskickligt att förkunna att Socialdemokraterna å ena sidan är emot skattesänkningarna som regeringen genomfört, men å andra sidan avser behålla dem om man vinner valet. Det är inte heller särskilt imponerande hantverk att slå fast att det inte blir några skattehöjningar om man skulle vinna valet.

Den som följer istället för att leda kommer därför också se sig själv i den situation Socialdemokraterna just nu befinner sig, en där Anders Borg börjat tala om att det kan bli nödvändigt med skattehöjningar framöver.

Magdalena Andersson är en välmeriterad ekonom. Men vid hennes sida finns också partistrateger, som verkar vara mer fokuserade på hur väljarna kan tänkas reagera på enskilda besked, än hur den ekonomiska politiken bör utformas för att Socialdemokraterna skall kunna bli till det välfärdsparti de hävdar att de är, redo att reparera de skador som välfärden åsamkats av den borgerliga regeringen. För reparationer kommer bli nödvändiga. Skattesänkarpolitikens konsekvenser är i dag mycket tydliga på områden som skolan och vården.

Det går inte att försvara välfärden, att restaurera den och modernisera den med borgerliga skatter. Och det räcker inte med att öka antalet arbetade timmar för att kompensera för de skattesänkningar som redan genomförts.

Därför är det också mycket svårt att tro att Magdalena Andersson faktiskt själv tror på det politiska tankegods hon är satt att framföra till väljarna.