Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fokus på Medelsvensson

Kanske vet inte så många som var femte väljare vilket parti de ska rösta på i höstens val.

Annons

Vilka är det då som har så svårt att bestämma sig? Inte är det pensionären som måste kompensera ett köp av Expressen med två Aftonbladet eller företagaren som tecknat livslångt medlemskap i Skattebetalarnas förening.

Nej, det är mittenväljarna som tvekar. De vars beslut kommer att bli avgörande för valutgången. Detta är en växande grupp som inte bryr sig så mycket om ideologi utan har en pragmatisk och nyttobetonad inställning till politiken. Lika mycket som man kanske uppskattar Folkpartiets skolpolitik gillar man Socialdemokraternas rättviseprofil. Ett dilemma för den enskilda väljaren och en mardröm för partierna.

Enklaste lösningen för partierna är att klumpa ihop sig i mitten, lova ungefär samma saker och hoppas på tur. Under Almedalen såg vi flera exempel på just den typen av positioneringar; Folkpartiet marknadsförde sig som det nya äldrevårdspartiet (traditionellt KD:s domän), Moderaterna hade bara välfärd i sina ögon (typisk S-politik) och Socialdemokraterna pratade om tidigare betyg i skolan (Folkpartiets paradgren).

Därmed inte sagt att det inte finns väsentliga skillnader mellan blocken. Men det är tydligt att partierna försöker undvika att hamna på kollisionskurs med det stora mittensegmentet. Hellre lägga sig skavfötters än att riskera viktiga röster. 

Sett över hela mandatperioden är det tveklöst Moderaterna som mest ogenerat plockat russinen ur övriga partiers kakor. Fredrik Reinfeldt har inte bara uppfyllt sin föregångare Bo Lundgrens skattepolitiska vision utan profilerar sig som en välfärdsentusiast med en stark känsla för rättvisa och solidaritet.

Man kan ha flera invändningar mot den alltmer mittenorienterade politiken. För det första: den är inte trovärdig (se det moderata exemplet). Man kan inte lova allt till alla. Det spelar till exempel ingen roll hur mycket Fredrik Reinfeldt försöker, om han så tog teaterlektioner – försvagade trygghetssystem kommer aldrig att gynna de svagaste.

För det andra: politik uppfanns inte som en konsekvens av att alla tyckte likadant. Det är i den kritiska motsättningen mellan två alternativ som politiken blir intressant. Färre motsättningar – mindre skäl att engagera sig.

Vilka partier representerar ett alternativ som har sina vassa kanter, som inte är den perfekt avvägda paketlösningen för Medelsvensson, utan där ambitionen är att på allvar försöka övertyga eller rent av övertala väljarna? V och KD?