Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Födslar och dödsfall – en del av dramatiken på Isöleden

Gunnar Norelius har Storsjön som sin arbetsplats.

Tillsammans med Fröja har han spenderat många timmar längs den 1 650 meter långa sträckan mellan Isön och Norderön.

– Men det blir aldrig långtråkigt, säger han.

Annons

Gunnar Norelius har arbetat som färjebefälhavare på Isöleden sedan 1989 även om han gjorde sina första inhopp på den dåvarande Sannsundsleden redan i mitten av 1970-talet.

Det är ett yrke som i mångas ögon kan verka enformigt och långsamt. Att mellan punkt A och B, sommar som vinter, åka fram och tillbaka, fram och tillbaka ...

– Men så ser inte jag det, det här är det bästa jobbet jag kan tänka mig. Det är bara att titta ut genom fönstret, hur många har en sån här utsikt från sin arbetsplats egentligen, frågar sig Gunnar och blickar ut över sundet mellan Isön och Norderön.

Rakt västerut bryter kvällssolen igenom molnen ovanför Oviksfjällen och runtomkring oss ligger Storsjön spegelblank. Vyn från Gunnars hytt längst upp på färjan Fröja är onekligen vacker.

– Men visst är det många som säger: fy fan vad tråkigt att köra på kabel fram och tillbaka hela tiden. Då kan jag säga att jag har kört långtradare och DET var tråkigt.

Klockan är strax efter sex på kvällen när Gunnar går på sitt nattpass. Det innebär att tretton timmars arbete ligger framför honom.

– Vid den här tiden på året tycker jag om att köra på nätterna. Eftersom man normalt inte är vaken vid den tiden på dygnet får man se saker som man inte får se i vanliga fall, säger han.

– Jag tycker att det är bra arbetstider.

På nätterna står färjan helt stilla mellan tre och fyra, annars är det trafik en gång i timmen på kommando. Gunnar berättar att nattrafiken har blivit mer omfattande på senare år.

– Det är bartenders, väktare, långtradarchaufförer och andra nattarbetare – den som vill åka med får larma från strandkanten. Tidigare var det ofta beställningar, men det funkade inte så bra. Då kunde det vara någon som ville hem från krogen men väl där träffade någon tjej och sedan lät bli att komma till färjan.

Liksom för Gunnar blir det långa dagar även för Fröja.

Färjan, den enda jetdrivna inom Trafikverkets flotta, går mellan 21 och 22 timmar per dygn, kring 7 500 per år och har hittills samlat på sig ungefär 40 000 timmars färdtid.

Hur mycket tid tror du att du har spenderat här på färjan?

– Oj, svår fråga. Det var en av mina tidigare kollegor som funderade på hur långt han kört när han gick i pension och kom fram till att det blivit ungefär fyra varv runt jorden med färjan. Jag har aldrig räknat på det själv, men vid det här laget är det säkert några varv för mig också.

Sommartid är färjorna på Storsjön ett vanligt turistmål för såväl långväga besökare som utflyktssugna jämtar. Vid den här tiden på året brukar antalet passagerare vara som flest.

– Jag har märkt att det är många som tar en tur med färjorna över sjön när de får besök utifrån. Det är många barn som är fascinerade av att åka båt och vill komma upp och prata, berättar Gunnar medan han lägger till vid Norderön och öppnar bommarna för bilarna ombord.

– Sedan är det vanligt att norrmän kommer upp och vill betala för turen. De blir ofta förvånade när det inte kostar något att åka.

Finns det någon mardrömspassagerare?

– Nej, det kan jag inte påstå. Tidigare när jag jobbade på Sannsundet och Fröjdholmen hade sina stora midsommarfester kunde det hetta till. Det hände flera gånger att folk som var på väg hem skulle göra upp och regelrätta slagsmål bröt ut på båten. Annars brukar folk bete sig, det är sällan några problem med passagerare, säger Gunnar.

En kväll som denna när Storsjön ligger helt stilla framstår arbetet på Fröja som väldigt idylliskt. Gunnar intygar att det inte alltid är lika lugnt och skönt.

– Förr fanns det en gräns på 20–25 sekundmeters blåst när man fick ställa in färjetrafiken men nu får man köra i princip vilket väder som helst. Det kan storma rejält, men båten är så stark att den klarar det.

– Som värst har det stormat så mycket att hela relingen på färjan var under vatten, men trots det har jag aldrig varit orolig när jag arbetat.

Än mer dramatik var det när Gunnar fick fiska upp en skoterförare som kört ner i färjerännan mitt i vintern.

– En natt när jag körde hörde jag några konstiga ljud och gick ut och kollade men såg inget. När jag fortsatte höra läten bestämde jag mig för att vända tillbaka och slog på strålkastarljusen, då såg jag något rött som låg i vattnet. Hade inte skärmen på hans hjälm varit röd hade jag aldrig sett honom. Föraren hade 29 graders kroppstemperatur när jag fiskade upp honom, men han klarade sig.

– Annars är det både födslar och dödsfall med jämna mellanrum, varje gång ambulans kommer noterar vi det i en bok.

Att Gunnar trivs på Storsjön råder det ingen tvekan om. När han är ledig från uppdraget som färjkarl på Isöleden kör han Verkö slotts turbåt till Östersund. Som om inte det vore nog ligger den privata båten alldeles bredvid färjeläget på Norderön, med fritt synfält från det egna huset.

– Senast jag var på hälsokontroll berättade jag för läkaren att jag alltid brukar gå till jobbet, det tyckte hon var bra. Men jag sa aldrig hur långt det är till arbetsplatsen, skrattar han.

Efter mer än 20 år här, har du aldrig längtat ut på större vatten?

– Nej, att vara till havs skulle jag aldrig klara av. Det finns goda möjligheter att flytta runt på färjerederiets linjer i Sverige också om man vill, men för min del trivs jag bra här.

Med sina 53 år är Isöleden lika gammal som Gunnar Norelius. Enligt hans planer kommer de två att fortsätta åldras ihop ett bra tag till.

– Det här jobbet kommer jag aldrig att byta ut, jag kör på tills jag går i pension.

– Och någon fast landförbindelse kommer det aldrig att bli. Det finns kanske folk i Hallen som skulle vilja det, men inte bland oss på ön. Här finns det ingen som vill ha en bro, avslutar Gunnar innan han släpper av oss vid Isön.

Han har tjugo avgångar till att klara av innan midnatt. Sedan tar en hel natts jour vid.