Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flyhänt och avspänt med Svenheden och Bergström

/
  • Intimt musikmöte med Duo a piacere, Mats Bergström och Joakim Svenheden. Foto: Ulrika Andersson

Violinisten Joakim Svenheden och gitarristen Mats Bergström kallar ibland sitt samarbete för Duo a Piacere. Italienskans ord piacere står mest för nöje och njutning, och det är ett sant nöje att njuta deras samarbete.

Annons

Båda är det födda i Gävle i början av 1960-talet, båda träffades de på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och inleddes sitt duosamarbete 1998, men innan dess hade de båda etablerat sig som högt ansedda musiker inom sina respektive instrumentskrån.

Nu är de på turné i Jämtland under veckan genom Estrad Norrs försorg. Måndag kväll på Stocke Titt hade vi möjlighet att ta del av ett digert program som spände från Händel fram till evergreens. De flesta av arrangemangen står Mats Bergström för och de är känsligt instrumenterade för hans gitarr och ger en fin balans för instrumentkombinationen.

Jag gillar den annorlunda dynamik som kombinationen violin till gitarr erbjuder, det känns mer sensibelt än violin och piano och ger framförallt en härlig stängkänsla. Möjligheterna till mjuk klang erbjuds på ett annat sätt, ibland kanske på bekostnad av kraft och volym, men eftersom båda är sådana utomordentligt professionella musiker är det inget att oroa sig för. Vi bjöds både kraftig eld och stilla sommarskugga.

Underbara för mig blev de två spanska kompositörerna duon bjöd på. Pablo de Sarasates Romanza Andaluza och Manuel de Falla Spansk dans ur La vida breve. Joakims fullödiga spel kom verkligen till sin rätt i den musiken. På samma sätt som jag tyckte att just hans stora klang och jämna vibrato blev för forcerat för Peterson-Bergers 3 Frösöblomster. För mig hade den musiken vunnit på ett mer stillsamt uttryck.

Kvällens absoluta höjdpunkt för mig blev Peter Tjaikovskijs Valse sentimentale och Valse-Scherzo. En tolkning som var rakt igenom ekvilibristisk av de båda musikerna. Så egalt, så rent och en mycket stark musikalisk upplevelse.

Sen måste jag erkänna att trots min antipati mot Gershwins Summertime så bedårades jag fullständigt av Asmussen och Neumanns arrangemang av den och Youmans Tea for two. Där bjöd duon på en avspänd och helgjuten tolkning.

Mer läsning

Annons