Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Flödande kreativitet i staden utan konsthall

Annons

Konstigt att en stad med sex vernissager en oktoberlördag inte har ett kulturhus eller åtminstone en konsthall. Så tänkte jag när jag i fredags for runt på förhandstitt mellan Östersunds utställningar.

Av en slump befann jag mig två dagar senare på en akvarellutställning i Södertäljes kommunala kulturhus Luna. Fyra framstående akvarellister i ett stort rum. Biblioteket intill. Workshops för barn och unga bland konsten på vardagarna. Den första tanken fick ytterligare näring. Nog om det.

Lars Bolin gallery

Det handlar om relationer i Gert Amanius konst hos Bolin. Stora oljemålningar, blåa och svarta och en orange, med ett tunt ljust streck i bildens nedre del. Relationen mellan den stora ytan och strecket. Relationen mellan bronsskulpturen i det första rummet och de stora färgytorna. Skulpturens sprödhet och målningarnas massiva färg. I hans tidigare målningar är temat detsamma men bygger på fler ytor och ofta ett färgfält i avvikande kulör.

Gert Amanius är sedan några år tillbaka verksam i länet, närmare bestämt i min by Kövra och vi möts ibland på morgonpromenad. Det är första gången han ställer ut i Östersund och mitt intryck när jag stiger in i galleriet är en meditativ stämning med starka kraftfält mellan färg och form.

GALLERI S

Kärlek till akvarellen möter på Galleri S där arkitekten och konstnären Lennart Köpsén ställer ut igen. Det är fem år sen senast och allt är nytt. De flesta av trettiotalet verk har han målat i Provence och på Capri. Akvarellmålaren som målar landskap är intresserad av att fånga ögonblicket. Att förmedla ljuset och känslan från en plats just då. Lennart Köpséns resultat är ofta elegant, det är vackra färgackord men jag känner inte vilket väder det är. Min teori är att Lennart Köpséns metod att ofta utelämna himlen försvårar möjligheten att fånga ljusförhållanden i resten av motivet.

Lennart Köpsén säger själv att han gärna drar mot det abstrakta i sina landskaps- och stadsbilder. I utställningen finns både den mer flödiga och abstrakta stilen och mera detaljrikt återgivna hus och gårdar.

Intressant också att komma ihåg att Lennart Köpsén har bidragit till att lyfta akvarellens ställning i konstlivet genom att vara med och grunda Nordiska Akvarellsällskapet och vara dess första ordförande.

Ahlbergshallen

Hon ser det som knappt syns och gör konst av det. Det handlar om Christina Langert, ett bultande hjärta i Ahlbergshallens vackra utställningslokaler. Hennes installationer, och tavlor med rivet papper, är vernissagehelgens mest förbryllande och spännande. Men, ska tilläggas, jag hade förmånen att få höra hennes tankar om verken; att kunna titta ostört och ställa frågor. Riktigt hur verken fungerar i ett mera vanligt konst-rundesammanhang med mycket folk omkring vet jag inte.

Christina Langert bor i Stockholm och var ifjol Härkestipendiat. Utställningen i Ahlbergshallen är en del av stipendiets möjligheter, eller förpliktelser. Christina Langert är intresserad av trä och har en hantverksutbildning i botten. I sitt konstnärskap; i de verk hon visar, förenar hon detta med en skarp blick på vardagens efterlämnade spår av liv och resultatet blir en ny dimension med humor, vemod och skönhet.

Gå dit i kväll, tisdag klockan 18, då hon bjuder in till samtal om utställningen, den som kan.

Galleri Remi

Östersunds läckraste kolorist vi känner Kåre Henriksson genom 19 år av Yran-affischer. Det gör varenda jämtlänning, mer eller mindre medvetet. Den forne fotbollsspelaren som på tio år avancerade till huvudlärare i måleri på konsthögskolan i Trondheim är en lycklig målare. Påstår jag. Visserligen är den stickande röda familjen på utflykt, på en av de största dukarna, lite hotfullt röd men lusten i måleriet är för mig det mest framträdande.

Det är inte förvånande att han säger att han helst målar riktigt stort, större än vad som finns på den här utställningen. Varför? Jo det blir mer fysiskt, det blir nästan som en dans framför duken när det flyter på bra, säger han.

Det verkar flyta fint även på mindre dukar. Han blandar material och tekniker, det är akryl och äggoljetempera och tryck de sistnämnda ibland använda många gånger om. Exempelvis har den stora duken Knock out många små boxningsfigurer om man tittar noga, även om den första anblicken är abstrakt. På en annan duk skymtar John och Yoko, återanvända bakom breda penseldrag. Glad går jag vidare.

Härke konstcentrum

En konstnär som söker sin väg möter jag på Härke. Hon heter Anna Cronheden och kommer från Åre. Jag ser humor och djupt allvar blandas i sinsemellan mycket olika stilar och tekniker. Hon återanvänder, hon syr ihop trycken på maskin, hon brottas med sina livsfilter. Det stora pampiga trycket Ren är vid närmare påseende tryckt på två olika papper som sammanfogats. Lite snett. En grimas åt det som höll på att bli för stiligt?

Annas stora akrylmålningar kallar hon för Livsfilter, det handlar om vad vi släpper igenom och vad vill vi dölja.

Anna Cronhedens konst känns som en bil i en trevägskorsning, åt ena hållet en färd i inre landskap, åt ungefär samma håll men med en annan vägbeläggning finns formerna från den stora kraftledningsstolpen i Brattland som Anna Cronheden kallar ”asymmetrisk tvåsamhet” och som drog in henne i renhornsformen. Och åt det tredje hållet finns märkliga djur som gör hemliga saker om nätterna med underfundig humor. Kanske är det de som sätter upp kryssen på vandringslederna, eller flyttar dem? Anna Cronheden är i rörelse.

Drejeriet

Lera och eld på Drejeriet möter jag Steven Jones, amerikansk vapenvägrare som under brinnande Vietnamkrig på krokiga vägar via Frankrike kom till Sverige. Nu har han sina ugnar och sin ateljé två mil nordost om Karlstad men hans keramik hämtar mycket inspiration från Japan och Kina.

Steven Jones arbetar mycket med torso-former. Ytterst stiliserade figurer som bara antyder människa men också liknar gamla verktyg. Det är vackert och stramt. De största skulpturerna ser ut som fornfynd ur en hemlighetsfull mosse.

Steven Jones återkommer i vårt samtal många gånger till begreppet ackumulerad kunskap och det är lätt att förstå varför. Han arbetar med glasyrer och bränntekniker som vi i ämnet fåkunniga inte ens kan stava till, och hans nyfikenhet på att utveckla vad man kan göra med lera och eld tycks outsinlig.

Det går inte att läsa sig till allt. Man måste göra för att lära; göra det gång på gång och drivas vidare av sin nyfikenhet till nya djärva experiment.