Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fjällprästen skidar vidare

/
  • Bo och Kajsa Lundmark mötte upp till forbondeträff. Pälsen, som är gjord av sibirisk get, kommer från Dravagen och har burits av Kajsas morfar.
  • Bo Lundmark nomadiserade i många år. Månntro hur många mil som sitter i benen efter alla vandringar och skidturer?
  • Morgonbönen är tradition innan forbönderna drar vidare mot Röros.
  • Fiske är en passion och har dessutom gett upphov till en och annan fiskehistoria. Alltid helt sann, nästan till 100 procent.
  • Skidåkning är en kär motionsform. Mössan har hustrun Kajsa stickat.

När Bo Lundmark var kyrkoherde för samer åren 1979-1991, fick han ett något större verksamhetsområde än en vanlig församling. Han fick hela Sverige.

Annons

Vägen från prästvigningen i Luleå domkyrka 1968 till pensioneringen 2009 i Funäsdalen har varit en lång resa för Bo Lundmark, ofta mer slingrig än rak. Många gånger, särskilt i början av prästbanan, tog han sig till olika förrättningar genom väglöst land. Ibland i båt eller via tolkning efter skoter, men kanske mest på skidor. Under barmarkstiden blev det mycket vandring. Fram skulle han och fram kom han.

Nu har han kommit ut med sina memoarer som han kallar "Såvitt jag minns".

– Det är en titel som garderar mot minnesfel, säger Bo Lundmark lite försynt.

Inte hade han väl tänkt från början att han skulle bli präst. Men hans mormor närde ett litet hopp, vilket Bo inte ens var medveten om. Inte förrän han på sommarlovet efter andra klass i realskolan gav sig iväg för att hjälpa till vid en kalvmärkning i Sleattnagärdet i Tärna. Bo såg sin chans att tjäna en slant om han hjälpte till med lassokastningen så han småsprang till rengärdet som låg en halvmil bort. När han kom fram hade renskötarna just tagit rast och gjort upp eld för att koka kaffe.

Så här skriver han om händelsen:

"En av nomaderna hette Abraham. Han karvade av torrköttet och bjöd mig. Plötsligt sa han med sin kraftiga stämma 'Mormor din tror att du ska bli präst. Låt oss få höra ett Guds ord!' Det lät som en befallning. Jag stod som förstenad inför allas blickar och ville sjunka genom jorden. Just som jag skulle förklara att det var en missuppfattning hände något förunderligt. Jag hörde mormors röst för mitt inre öra. Hon läste ofta den tjugotredje psalmen i Psaltaren när helgen gick in. Ord för ord och med slutna ögon upprepade jag 'Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han föder mig på en grön äng och förer mig till friskt vatten...' Mormor var förtrogen med lydelsen i Karl XII:s kyrkobibel. 'Troligtvis blir du präst', kommenterade Abraham."

Den gamle patriarken blev sannspådd och Bo Lundmark fick en dag viga honom till den sista vilan i Tärna kyrka.

Bo sökte sig till Fjellstedtska skolan i Uppsala som följdes av teologiska studier vid universitetet. När han klev av tåget och stod på perrongen den första dagen, ångrade han sig nästan. Hemlängtan var stor. Och inte hade han riktigt bestämt sig heller om det var präst han ville bli.

Men om han hade åkt tillbaka med vändande tåg den här dagen, hade han nog inte heller träffat Kajsa som egentligen heter Karin med rötter i Linsell. Hon har ett skratt som han älskade från första stund.

När det unga paret hade gift sig i Linsells kyrka 1967 begav de sig raskt till Jokkmokk där de inledde sin ovanliga smekmånad, en bröllopsvandring till samernas nomadvisten. Bo skulle samtidigt förkovra sig i lulesamiskan och hålla andakter på vägen. De kom slutligen genom Tarradalen till Kvikkjokk och då var bröllopsvandringen till ända, på dagen en månad efter vigseln.

Den enda plågan under tiden var myggsvärmarna, men Kajsa skrattade och sa till sin nyblivne make att "man kanske blir mindre snarstucken med åren".

När dottern Aili hade fötts i Uppsala 1968, gick flyttlasset till Kiruna och Jukkasjärvi församling där Bo blev pastorsadjunkt. År 1970 var det dags för Anna att se dagens ljus på Kiruna BB och 1972 föddes Jon. Bo och Kajsa kan också glädjas åt fyra barnbarn.

Bo och Kajsa har bott i Funäsdalen sedan 1979 och där trivs de gott. I familjen ingår även två katter, Martin (Luther) som är en vanlig, trevlig bondkatt och en helig birma med det afrikanska namnet Thokolosi, som möjligtvis betyder troll.

– En av döttrarna i Uppsala brukar ta hand om katter ibland så de kom därifrån och hade redan fått sina namn. Enligt Pelle Svanslös skapare Gösta Knutson ska alla katter namnas direkt, säger Bo.

Pensioneringen innebär inte att han helt och hållet har slutat med förrättningar, men de sker numera på hans villkor. Inte minst för att han för ungefär ett år sedan drabbas av hjärtproblem med efterföljande operation i Umeå. Det blir ändock en några vigslar och dop och en hel del berättande runt om i bygderna. Traditionen med forbönderna trivs han med och fanns förstås på plats och höll en morgonbön innan de drog vidare i mitten av veckan. I torsdags åkte han till Röros marknad för att hålla ett husförhör i Rasmusgården. Det är femte året i rad.

– Då måste jag låta lite gammaldags och sträng, men svaren brukar ibland lämna lite övrigt att önska, skrattar Bo.

Skrivandet, berättandet och inte minst diktandet har gått som en röd tråd genom hela livet. I fjol fick han Anders Frostenson-stipendiet för psalmdiktning – det är bara en av många utmärkelser.

Efter Bo Lundmark har det inte tillsatts någon samepräst i dess ursprungliga betydelse.

– Organisationen har gjorts om och nu är det ingen nomadisering längre. Bland annat ska prästen i Västra Storsjöbygden finnas till för samerna och bistå med råd och dåd. Och i Luleå finns en stiftsadjunkt som själv är same som tar hand om dessa frågor.

Att prata med Bo är som att sitta vid ett lugnt och stilla vattendrag, det känns nästan lite saktmodigt. Och så plötsligt hoppar den busiga fjällbäcken fram och i kölvattnet dyker det upp en fiskehistoria med en rolig knorr.

– Fiske är min passion, skrattar han. Det är en nerv som aldrig mattas av.

Annons