Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fint om drömmar och förtvivlan

/
  • Göran Forsmarks ensamme rävhanne drömmer ihop en framtid med Irina från Murmansk. Samspelet med mamman, spelad av Ingrid Wallin, är mycket fint.

"Ensam rävhane" spelades på onsdagen på Storsjöteatern.

Annons

Jag kommer inte ihåg vilket år jag recenserade Göran Forsmarks monolog Mannen från Malmberget för LT. Jag tror att den spelades i hörsalen på Jamtli. Minns inte detaljerna men jag minns stämningar. Ensamhet, hopp och en vilja mot något man inte riktigt vet vad det är. Däremot hade jag helt glömt tvåan, Mannen från Malmberget återvänder, tills jag hittar igen den nu i mitt textarkiv. Så sållar minnet, vissa saker fastnar, annat bara: puts väck.

I kväll spelar Göran Forsmark sin monolog "Mannen från Malmberget" som han turnerat med sedan mitten av 90-talet på bygdegården i Ocke. Kanske spelar han den ännu om 15 år då hans hemort, samhället Malmberget, ätits upp av LKAB:s gruvdrift. Kommunalrådets ord till lokalradion om sitt samhälles försvinnande nyligen: "Det är en tragedi. Men det är bara att acceptera fakta, utan gruvan blir resultatet detsamma."

Något av det ödesdigert sammanbitna i det uttalandet återfinns i "Ensam rävhane" som spelades på Storsjöteatern igår kväll. Det är en komedi och skratten i salongen är många och hjärtliga när gammstreken Lennart och hans mamma kivas, skäller, bråkar, småpratar fram sina liv som är mycket sammanflätade i varandra. Göran Forsmark tecknar ömsint sin lika kärlekstörstande som kärve taxichaufför, den ensamme rävhannen. Efter att ha blivit dumpad av Sonja i byn vänder han sig till Russian Loveline för att finna sitt hjärtas dam. Ingrid Wallin gör en underbar mamma som med rosslande lungor och ålderns rätt minns och hör mycket selektivt. Samspelet mellan de två är mycket fint.

Närvarande i rummet finns också en tredje person: Irina från Pechanga i Murmansk. Fast hon finns ju förstås inte där på riktigt. Bara på skärmen och för oss i publiken projicerad mot väggen i älskvärda poser. Den skrikigt chockrosa webbsidan med sina billiga animationer av bultande hjärtan kontrasterar mot Bruno Liljefors "Räv i snöklätt landskap" på väggen. Tavlan är liksom den gulnade medaljongtapeten projicerad mot scenväggen i en smidig scenografilösning.

Det är kanske inte en komedi, bara mycket som är komiskt. Den sugande tragiska undertonen tar till slut överhanden. Parallellt med drömmen om Irina rullas en annan historia upp, den om pappan och maken Ragnar som trots att han är död sedan länge ändå påverkar sakernas tillstånd. En pappa som misshandlar och får spolas ner från träden av brandkåren efter sin död påverkar livet mer än Lennart vill erkänna.

Jag vill inte riktigt tänka på vad som händer med Lennart efter pjäsens drastiska slut. Biter han ihop och tänker som kommunalrådet i Malmberget: Det är en tragedi men det är bara att acceptera fakta och gå vidare? Eller lägger han ner verksamheten? Vem är han med krossade drömmar?

Diskussionen om kärlekstörstens ekonomiska aspekter och när bultande hjärtan och fruktkorgsgåvor blir lurendrejeri eller prostitution finns där, men håller sig ändå i bakgrunden. Mest är det en historia om drömmar och förtvivlan.

Mer läsning

Annons