Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Filmrecension: Still life

Premiär: 25 juli 2014 Bio Regina
I rollerna: Eddie Marsan, Joanne Froggatt, Andrew Buchan med flera
Regi: Uberto Pasolini
Speltid: 1 timme 27 minuter
Censur: 15 år

Annons

Vem har inte föreställt sig sin egen begravning? Musiken, blommorna, de kärleksfulla talen som får den månghövdade församlingen att le genom tårarna. Eller skräcken - att inte en själ dyker upp på det där allra sista kalaset. Att kyrkan ekar tom.

Detta ångestscenario är vardagsmat för kommuntjänstemannen John May. Hans arbetsuppgifter består i att lokalisera släktingar till människor som har dött ensamma. Om ingen hittas blir det May själv som får stå för kistbeställning, musikval och minnesord. Och han tar sitt arbete på stort allvar. Noggrant går han igenom dödsboets papper och prylar, uppmärksam på varje detalj som kan ge honom en ledtråd till den dödes egna önskemål.

De avlidna blir som en familj för John May, som själv är lika ensam som dem som han ledsagar till den sista vilan. När han får sparken för att chefen anser att han jobbar för långsamt, fokuserar han allt sitt engagemang på en sista klient: en alkoholist i grannhuset som verkar ha dött utan en enda vän i världen.

Regissören Uberto Pasolinis bildspråk och persongalleri för tankarna till Roy Anderssons och Aki Kaurismäkis filmer, men "Still life" är mer sorgsen och ömsint än komisk. Här finns dock späda stråk av humor, som när huvudpersonen erbjuds knark och artigt svarar "nej tack, jag har inte ätit".

Rollen som John May är specialskriven för britten Eddie Marsan ("Happy-go-lucky", "Sherlock Holmes"). Det är nästan omöjligt att hitta en skådis som är mindre lik en filmstjärna än Marsan. Det är ännu svårare att hitta någon som är lika skicklig - i rollen som den fyrkantige men varmhjärtade tjänstemannen är han helt magnifik. Hans känsliga spel förvandlar en potentiellt makaber eller deprimerande film till ett djupt rörande drama - ja, det blir till och med en smula romantiskt.

Karin Svensson/TT

karin.svensson@tt.se