Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmrecension: Apornas planet: Uppgörelsen

Biostaden

Annons

Premiär: 18 juli 2014

Regi: Matt Reeves

Originaltitel: Dawn of the planet of the apes

I rollerna: Andy Serkis, Gary Oldman, Keri Russel med flera

Speltid: 2 timmar 10 minuter

Censur: 11 år

Betyg: 3

För några år sedan intervjuade jag regissören Matt Reeves inför premiären av den amerikanska versionen av "Låt den rätte komma in". Han berättade att han egentligen hellre ville göra en egen film. Men, vill man vara regissör i Hollywood och samtidigt äta måste man förr eller senare, verkar det som, ge upp sina drömmar, klippa sig och göra en remake.

Eller, i det här fallet, den andra filmen i det nya och rätt lyckade upplivningsförsöket av Apornas planet-universum, som grundlades i slutet av 1960-talet och gavs ett första nytt liv av Tim Burton 2001 - till ingens glädje.

Huruvida Matt Reeves känner ångest för svikna drömmar i dag vet jag inte men i så fall borde ha släppa den. Han, och personerna ansvariga för alla digitala effekter, har gjort ett bra jobb som med sin visuella storslagenhet och hyfsat smarta manus slår många av sommarens storfilmer med aplängder.

Vi får först en snabb och elegant sammanfattning av vad som hänt sedan sist, då ett ödesdigert hanterat alzheimervirus i "Apornas planet: (r)Evolution" (2011) orsakade global massdöd.

Kvar finns apor. Riktigt mäktiga apor. Som lever det goda livet i en gryende civilisation där ledaren och filmens huvudperson Caesar (ständigt magnifike Andy Serkis, den digitala erans största superstjärna) säger klokheter som "apa dödar inte apa". Inledningen är en triumf för känslofyllt berättande. Och så kallad motion capture-teknik.

Människorna, som dyker upp efter ett tag och orsakar konflikter direkt, är däremot rätt bleka. Inte ens en taggad Gary Oldman kan göra något för att ändra på att de underberättade och fyrkantiga människoödena aldrig kommer i närheten av att bli intressanta.

Det är också mänsklighetens allra deppigaste sidor som visas upp, även i de förmänskligade aporna. Civilisationskritik har alltid varit stommen i Apornas planet, ända sedan begynnelsen då Charlton Heston reste till framtiden och fick se resterna av Frihetsgudinnan. Och den här filmens sorgliga poäng är väl att mycket talar för att människorna efter en förgörande katastrof inte skulle ta chansen att bygga upp ett nytt, bättre, miljövänligt samhälle utan vapen.

Inför nästa del i den här trilogin, där det vankas storskaligt krig mellan apa och människa, kan jag bara säga: Kör hårt apor, jag satsar mina bananer på er.

Miranda Sigander/TT

miranda.sigander@tt.se