Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Femtio år av Beatlemania

Annons

På något sätt känns det som att det var förutbestämt.

Att The Beatles skulle bli mitt livs stora musikaliska kärlek och än idag är en okopierbar skatt som oerhört många fler än jag och mästerproducenten Rick Rubin ständigt återvänder till.

På söndag den 9 februari är det på dagen 50 år sedan John, Paul, George och Ringo gjorde sitt första liveframträdande i amerikansk TV och gick på totalknock i The Ed Sullivan Show.

Samma dag fyller jag 60, men redan 1964 på min tioårsdag var jag totalt trollbunden av deras briljanta musikaliska personligheter.

Debutalbumet "Please Please Me" släpptes den 22 mars 1963 i England och monoversionen fanns på de svenska skivdiskarna den 19 juli. Men som nioåring var jag inte riktigt på banan när Beatlemanian började rulla. Det skulle dröja ytterligare sju månader innan jag blev frälst.

Den 30:e oktober 1963 lirade Beatles live i den svenska TV-klassikern "Drop In" och det var inget annat än en revolution för ett litet popsnöre som innan dess tyckte att storasyrrans singlar typ Bobby Rydell Sway och Emile Ford Still var riktigt grymma låtar.

Jag kan fortfarande förnimma den där totala ryggradsrysningen som uppstod under de 12 minuterna som John, Paul, George och Ringo lirade "She Loves You", "Twist And Shout", "I Saw Her Standing There" och extranumret Long Tall Sally.

"Please Please Please Me with Love Me Do and 12 other songs", som det står på mitt första mycket nötta originalexemplar av debutalbumet var 1963 års överlägset mest efterlängtade julklapp. Det var också startskottet på ett samlarrace där alla födelsedagspengar de närmaste sju åren gick till vinylutgåvor i olika format med The Fab Four och deras efterföljare i den maffiga The British Invasion. Men om en liten parvel i Östersund inte riktigt var med när Beatlemanian startade, vad ska man då säga om de amerikanska skivbolagsbossarna på deras amerikanska bolag Capitol?

John, Paul, George och Ringo började spela in sina låtar i England för EMI och deras underetikett Parlaphone redan i september 1962.

Men det skulle dröja ytterligare 17 månader innan Beatlemanian slog till i USA.

Och det sengångarbeteendet var helt och hållet Capitol-bossarnas klavertramp då de inte var det minsta imponerade och avböjde alla erbjudanden om att släppa Beatles tidiga produktion i USA.

Men poletten skulle trilla ner i slutet av 1963 när kvartetten totalt dominerade den brittiska marknaden och EMI-höjdarna i Europa mer eller mindre beordrade sina korkade amerikanska kollegor att ladda för en kampanj i staterna.

Resten är som bekant oslagbar musikhistoria.

Tre veckor innan ovan nämnda 50-årsdag så släpptes CD-boxen "Beatles * The US Albums *". En saftig historia som omfattar samtliga 13 album som deras amerikanska bolag pangade ut mellan den 20 januari 1964 och 26 februari 1970.

Är man som jag uppväxt och formad efter den brittiska och europeiska katalogen som innehåller 16 fullängdare och släpptes i boxform i september 2009 så är det den som gäller.

Anarkin och den stundtals rådande oordningen låtmässigt på US Albums, jämfört med den genomtänkta som beatlarna och producenten George Martin var så noga med i den brittiska diskografin, är stundtals lite småirriterande.

Det är lätt att förstå John, Paul, George och Ringos frustration över att sitta fast i ett kontrakt där Capitol-gänget hejvilt och stundtals lite klumpigt kunde klippa och klistra som de ville med låtarna på de amerikanska plattorna.

Om man ska investera i The US Albums är en fråga om hur beroende man är.

För mig var det aldrig någon tvekan.