Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Femme och plats

/
  • Angelika Sjöstedt Landén, lektor i genusvetenskap vid Mittuniversitetet i Östersund.
  • I

Vad betyder det att vara feminist i Jämtland? I nyutkomna boken "Skamgrepp" reflekterar Östersundsbördiga Ulrika Dahl över hur hennes resa genom feminismen präglats av ständiga perspektivskiften.
Angelika Sjöstedt Landén, lektor i genusvetenskap vid Mittuniversitetet, har träffat henne för ett samtal om feminism och plats.

Annons

Enligt en SIFO-undersökning svarade 47 procent bara några veckor innan riksdagsvalet att de anser sig vara feminister. Men vad kan det betyda att vara feminist i Jämtland?

Ulrika Dahl är docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola och skrev 2004 sin avhandling om hur jämställdhetsarbete i Jämtland tog form under 1990-talet och tidigt 2000-tal. Hon skriver inte minst om platsens betydelse för vilken typ av feministiskt arbete som görs möjligt och får utrymme och om vilka som får plats i regional politik. Samtidigt är feminism ofta förknippad med storstadsliv.

Tio år senare har hon nyligen kommit ut med en ny bok. "Skamgrepp:Femme-inistiska essäer" är dels hennes egen resa genom feminismen och dels en banbrytande uppgörelse den fortsatta fixeringen vid manlighet och heterosexualitet som samhällsbärande normer. Dahl kallar sig femme-inist, vilket betyder att hon problematiserar femininitetens underordning och frågar sig hur en politik, som satte det feminina i centrum utan att för den skull hävda att det feminina enbart tillhör eller härstammar ur kvinnor, skulle se ut.

Dahl menar att det vi associerar med femininitet ofta knyts till skam, sårbarhet och utsatthet. I boken reflekterar hon över feminismens ömma punkter och svåra frågor som fortsätter att förbli svåra, som de om sexualitet och begär. Hon undersöker också hur femme-ininitet gör skillnad i kroppar, skrivande och politik. Hennes egen resa genom feminismen har gått från Jämtland via USA och sen till Stockholm och den har präglats av ständiga perspektivskiften.

I din avhandling skriver du att en jämtländsk självbild skapats i relation till det urbana centrum. Vad menas med det, och har det någon betydelse för jämställdhet och feminism?

Avhandlingen, som skrevs för mer än tio år sen, undersökte hur europeisk integration, globalisering och nyliberalism upplevdes och gjordes i Jämtland. Jag tittade på hur människor organiserade sig med utgångspunkt i platsen och på hur policybeslut och regionalisering av utveckling som bärande ideologi präglade arbetet. Ett fokus låg på jämställdhetsarbetet, som ju ytterst handlar om att heterosexualiteten, relationen mellan män och kvinnor, måste moderniseras och könsrollerna förändras. I backspegeln ser 1990-talets Norrland ut som en testsajt för det vi nu bevittnar i hela landet: nedskärning av offentlig sektor, ett ideologiskt arbete som handlar om att människor ska ’ta liv och arbete i egna händer’, ett ökat fokus på vad saker ’kostar’.

Norrland, periferin, glesbygden har ibland framställts ur ett centrumperspektiv som "lite efter" och människor i glesbygden som oupplysta, traditionella. Självbilden präglas också av detta och leder ibland till reaktionär regionalism. På den tiden fanns det ett starkt gräsrotsengagemang; byalag tog emot flyktingar, det skapades mötesplatser, man såg att människor behövdes och problem löstes gemensamt. Idag ser jag med bestörtning att SD tredubblat sina väljare och jag undrar vad som hänt. Jämtar är ofta missnöjda med den etablerade politiken men det finns inget självklart i att detta leder till röster på ett rasistiskt parti som faktiskt inte i realiteten röstat för människorna utan med kapitalet, om och om igen. Risken är att idén om glesbygden som bakåtsträvande, oinsatt och regionalistisk cementeras ytterligare.

Har detta någon betydelse för jämställdhet och feminism?

– Som genusforskare ser jag att jämställdhetsdiskussionen ofta är fokuserad på den vita, svenska, urbana medelklassens livspussel och de problem som dessa män och kvinnor har med att leva och arbeta tillsammans. Denna urbana syn är inte alltid förenlig med hur folk lever i glesbygden. Samtidigt är det inte sällan glesbygdsmän, tillsammans med invandrarmän, arbetarklassmän som ses som mer problematiska och traditionella. Det fokus som då låg på att visa att kvinnor kan – starta företag, vara entreprenörer, leda projekt och organisera hela bygden – gjorde att kvinnor framstod mer progressiva. Dock betydde inte detta att arbetet i alla avseenden var feministiskt. Tvärtom drogs starka gränser mot feminism av de flesta förutom unga kvinnor och tjejer. Jag jobbade med många väldigt skarpa och visionära kvinnor, som fortsätter att jobba feministiskt, antirasistiskt och sexualpolitiskt både i Jämtland och på andra ställen.

Är det viktigt att skilja på olika feminismer?

– Ja. Gemensamt är en önskan om att förändra den ojämlika maktrelationen mellan könen och mellan det vi kallar för maskulint och feminint. Men det finns många förklaringsmodeller till varför denna ojämlikhet uppstått och strategier för att förändra dem och de är inte alltid förenliga. Liberala feminister är intresserade av formella rättigheter för individuella kvinnor (vilket vi ju haft i 100 år, men det har ju inte löst alla problem) och ifrågasätter inte klasskillnader. Då kan exempelvis överklassens kvinnors jämställdhet med sina män möjliggöras genom att andra kvinnor städar, lagar mat och tar hand om deras barn så att de själva kan ägna sig åt karriären.

– Socialistiska feminister ser en stor del av roten till problemet i att mäns och kvinnors (traditionella) arbete är olika värderat. Queerfeminister och radikalfeminister, på lite olika sätt, ser heterosexualiteten som central i upprätthållandet av maktordningar. Ibland kan feminister förenas i sakfrågor, men det finns inte en enda förklaring till och erfarenhet av könsmaktsordningen. Antirasistisk, eller intersektionell, feminism menar att vi måste undersöka många maktordningar samtidigt; vita kvinnor kan exempelvis vara överordnade rasifierade män. En antirasistisk feminism påvisar också att den nationalism som exempelvis SD uppvisar är bland mycket annat extremt konservativ vad gäller genus; kvinnans uppgift är att vara moder och hustru.

I Skamgrepp beskriver du femme-inism som mer mångfrågeaktivistiskt än jämställdhetsfeminismen. Vad bär femme-inism för potential för politisk mobilisering i en Jämtländsk kontext?

– Femme-inism är inget partiprogram och har ingen entydig ideologi, den är intersektionell, det vill säga, beaktar flera dimensioner av makt såsom klass, etnicitet, plats, ålder och inte minst sexualitet. Genom att inte sätta motsatsförhållandet till män och maskulinitet eller relationen mellan mannen och kvinnan i centrum, utom att i stället problematisera varför det vi ser som feminint så ofta föraktas. Varför kallar norrlänningar Stockholm för fjollträsk? Det är ett sätt att avfärda, eller ge fingret till den självgoda storstaden, men varför just detta ord? Ja, det handlar om synen på det feminina. En idé om att norrlänningar är riktiga karlar det vill säga inte fjolliga och inte feminina. Där finns homofobin inbyggd också. Femininitet kan också ibland särskilt tillskrivas vissa kategorier; flickor, vissa arbetsuppgifter såsom omsorg om människor och hem eller det som knyts till underhållning och service. Femininitet ses ofta som ytligt, narcissistiskt, konsumtionsorienterat och larvigt, det ses som knutet till kvinnogöra. Att ifrågasätta detta är inte samma sak som att tala om att vi ska våga tänka kvinnligt eller att bara kvinnor kan det.

Enligt FI Jämtland har medlemsantalet i länet växt från ett tiotal till ca 140 medlemmar det senaste året. Kan en sådan organisering få betydelse för femme-inistiskt arbete i Jämtland tror du?

– Absolut. Tillsammans med den stora starka anti-rasistiska rörelsen, det som kallas vår tids stora sociala rörelse och som står emot den ökade rasismen och fascismen i både Sverige och resten av Europa, så har feministiskt initiativ lyckats med något de etablerade partierna tycks ha gett upp: att gräsrotsmobilisera och möta människor och ge en tro att förändring är möjligt. I dag är Fi det enda partiet, som jag ser det, som faktiskt tror på och utgår ifrån demokrati och mänskliga rättigheter och som inte bara talar om vad vi har råd med. Fi kommer att fortsätta och växa och sätter en blåslampa på de andra partierna vad gäller feministiska och antirasistiska frågor och, tror jag, kommer att tydliggöra skillnader i olika feministiska strategier och visioner. Det var länge sedan det diskuterades så mycket feminism som just nu – det är viktigt och fruktbart. Lika lite som vi längre kan avfärda miljöfrågor kommer vi på sikt att kunna avfärda feministiska frågor.

Vad ger du för råd till det feministiska Jämtland?

– Fortsätt kämpa! Feminism behövs mer än någonsin just nu. Säg ifrån när ni möter sexism och rasism, även om det ibland innebär att vi framstår som tråkiga glädjedödare, som inte kan ta ett skämt. Lyssna på varandra och samarbeta när det går. Skilj på ideologi, det vi kan enas om och erfarenhet, vilket vi aldrig helt kan dela. Kom ihåg att feminism inte är reducerbart till ett politiskt parti, det är ett arbete som pågår hela tiden; på arbetsplatser, i byalag, i skolan och i samhället. Feminism är, som miljöengagemang, antirasism och andra sociala rörelser, inte måldrivet. Det handlar inte om att vi en gång kommer att uppnå det perfekta. Det är ett ständigt arbete, det är meningsfulla sammanhang och det är konst och kultur. Och det är jävligt kul!

Annons