Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Felix Finnveden: "Vi utsågs till stadens bästa äldreboende – det kändes som ett hån"

Annons

Budgetdebatterna pågår just nu för fullt i hela landet, det är i huvudsak rätt dystra tillställningar. Överallt trollas det med knäna för att få budgetarna att gå ihop.

Här i Region Jämtland Härjedalen ska det sparas 120 miljoner, omskrivningen är att det ska ske genom ”resultatförbättrande åtgärder” och ”effektiviseringar”. Men det handlar om nedskärningar och drygt 22 miljoner av dem ska ske på personalen.

På ett område är det dock märkligt tyst, privatiseringen av välfärden. Förutom att privatiseringarna gör att pengar som kunde hindrat nedskärningar nu går till vinst till redan rika individer är vinstmålen och de effektiviseringar som följer skadliga för verksamheten.

Mitt första jobb var som vårdbiträde på ett kommunalt äldreboende. Det var ett schysst äldreboende, vi var hyfsat bemannade och hade ofta luckor som vi ägnade åt att exempelvis baka, måla de äldres naglar, promenader eller annat som gav livskvalité till de äldre. Det var en bra arbetsplats.

Efter några år togs äldreboendet över av ett par chefer, driften blev privat. Till en början märktes ingen större skillnad, det var som om ingenting hade hänt.

Men så en dag meddelades det att städarna skulle försvinna, istället skulle nattskiftet städa de allmänna utrymmena och dagpersonalen de äldres rum. Därefter försvann centralköket, istället kom maten i halvfabrikat på morgonen och skulle värmas under dagen. Det var små saker, men det var arbetstid som försvann från det som tidigare var omsorgsarbete.

Det var inte för att vi gav bäst omsorg som vi fick pris utan för att vi var bäst på att visa vilka tjänster vi sålde.

Samtidigt som tiden med de äldre minskade fick vi upp listor i de boendes rum. I listorna skulle vi fylla i olika siffror för de uppgifter vi utfört under arbetsdagen. En sjua för samkväm (alltså dricka kaffe), en trea för en dusch, en åtta för utgång och så vidare.

Vi gick från att ge omsorg till att utföra tjänster.

Den nya ledningen kallade förändringarna för effektiviseringar. Det kändes som neddragningar. Samma år fick äldreboendet pris av kommunen för att det var stadens bästa äldreboende. Det kändes som ett hån, för alla på golvet visste ju att vi gav sämre omsorg än före privatiseringen.

Det var inte för att vi gav bäst omsorg som vi fick pris utan för att vi var bäst på att visa vilka tjänster vi sålde. Med tiden slimmades bemanningen allt mer och dagarna då jag gick hem från jobbet missnöjd med min insats blev allt fler.

För sådan är vårdmarknaden, de privata bolagen är inte ute efter omsorg. Företagen vill ha effektiva verksamheter där de kan maximera sin vinst. Priset betalas i första ledet av de anställda. Om personalen inte mår bra på jobbet är risken att de äldre också drabbas, stressen kommer till slut att spilla över. Stressen som just nu gör att välfärdsarbetarna är mer sjuka än någon annan yrkesgrupp.

Vinsterna i välfärden handlar om miljarder varje år. Det är pengar som borde återföras till kommuner och regioner för att investeras i samhället. Det är pengar som kunde stoppa nedskärningarna.

För att få budgetarna i balans hade det varit rimligt att sätta stopp för vinsterna, tyvärr verkar politikerna prioritera marknaden framför människan och vi får därför vackert se på när vår välfärd går sönder.