Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Felix Finnveden: Vi måste ta makten över välfärdstekniken

Möt Paro den japanska sälen som optimerats för att sänka din stressnivå. Paro kommer från japan, känner igen ansikten, röster och kan lära sig flera ord. Hen mäter knappt 60 cm i längd, har allergivänlig päls av plast och kostade cirka 15 miljoner dollar att utveckla. Paro är en vårdrobot och har börjat dyka upp på äldreboenden och sjukhus världen över.

Välfärdstekniken gör nu entré i vårt avlånga land. Sverige ligger visserligen efter i jämförelse med länder som Japan där det finns vårdrobotar till det mesta. Tekniken möjliggör ett mer självständigt liv även om du skulle bli allvarligt sjuk eller om du föddes med en funktionsvariation. I den bästa av världar skulle tekniken också på ett betydande sätt kunna förbättra arbetsmiljön för de som jobbar i välfärden.

Men som samhället är ordnat idag finns det istället en risk för att den nya välfärdstekniken har omvänd effekt. Med tekniken kommer också flera system för att mäta, logga och granska varje arbetsmoment i detalj, den insamlade datan kan sedan användas för att slimma bemanningen.

Ett annat exempel är Västerås. Där har de satt upp kameror i hemtjänsten. Kamerorna används av nattpatrullen som istället för att göra hembesök kan se om vårdtagaren behöver någon assistans via länk. En effektivisering som i teorin är välkommen för alla parter. I praktiken har kamerorna däremot lett till att utförarna har slimmat bemanningen och hemtjänsten i Västerås är inte längre lika väl rustad för oanade händelser. Trots att tekniken borde inneburit en förbättring.

Anledningen till att det inte finns en självklar relation mellan välfärdsteknisk utveckling och förbättringar är att de primära målen inom exempelvis vården inte längre är vård och omsorg. Målet är vinst.

Det vore en bra utveckling för alla om de mest slitsamma arbetsmomenten försvann. Om arbetsmiljön i välfärden skulle förbättras vore det en vinst för både vårdtagare och vårdgivare och därmed hela samhället.

Att tekniken kommer ta större plats i alla delar av välfärden är lika oundvikligt som när industrialiseringen revolutionerade bondesamhället i mitten på 1800-talet. Skillnaden är att en digitalisering av välfärden riskerar att leda till en avhumanisering. Vilket i arbete med människor är avgörande för hur väl omsorgen utförs. Oro, ångest och förvirring kan inte läkas av annat än medmänsklighet. En robotsäl kommer aldrig fullt ut att kunna ersätta mänsklig värme.

Samtidigt är exempelvis omsorgsarbetarna en av de grupper som är mest sjuka av jobbet och de som oroas mest av höjd pensionsålder. Det vore en bra utveckling för alla om de mest slitsamma arbetsmomenten försvann. Om arbetsmiljön i välfärden skulle förbättras vore det en vinst för både vårdtagare och vårdgivare och därmed hela samhället. Fler robotar i välfärden skulle också kunna ha en statushöjande effekt som lockar fler att utbilda och söka sig till välfärdsbranscherna. Det kanske räddar oss från kompetenskrisen.

Digitaliseringen är en bra sak. Robotar som Paro är välkomna förbättringar. Men för att vi med den nya tekniken inte ska skjuta oss själva i foten måste vi kräva att målen för välfärden återställs.

Incitamenten att förbättra ska inte vara mer pengar på kontot i ett skatteparadis, det ska vara för att förbättra livet för medborgarna. Vi har med digitaliseringen en möjlighet att återskapa en välfärd i världsklass, men då måste vinsterna bort.