Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fascinerande om Adlersparre – en jämte mitt i storpolitikens centrum

Annons

Under vårvintern och sommaren för 200 år sedan var Sverige illa ute. Nationens existens stod på spel i ett sällsynt laddat och dramatiskt skede i svensk historia.

Mitt i detta myller av storpolitiskt nervspel, ständiga intriger och fantasifulla kupplaner fanns Georg Adlersparre – född och uppvuxen på kaptensbostället i Hovermo i Myssjö i Jämtlands län.

Han var en av de tongivande gestalterna när ”1809 års män” avsatte kung Gustav IV Adolf och banade väg för dynastin Bernadotte på Sveriges sönderfallande tron.

Bernadotte var dock inte Adlersparres val – han ivrade för en norsk prins i syfte att kompensera förlusten av Finland med införlivandet av Norge. Detta var bara en av många detaljer och dispyter som skakade och sysselsatte Sverige vid denna tid.

Åtskilligt har skrivits om 1809 års händelser. Även Adlersparres märkliga livsöde har blivit föremål för många skildringar, inte minst i hans födelselän Jämtland. Det senaste exemplet är Erik Arthur Egervärns artikel i boken ”Snillena i Snilleriket”.

Journalisten och författaren Anders Isaksson kombinerar nu 1809 års dramatik med ett utförligt porträtt av Adlersparre i boken ”Kärlek och krig – revolutionen 1809” (Albert Bonniers förlag). Det är en fascinerande och underhållande historia med Adlersparre som huvudperson.

Bitvis är beskrivningen dock snårig och svår att överblicka. Det är inte helt lätt att orientera sig bland tidens alla adlercreutzar, silfverstolpar, armfeltar och wachtmeistrar, men Isaksson kombinerar gedigen källforskning med journalistisk flyhänthet och en osviklig känsla för detaljer som illustrerar och lyfter historieskrivningen. Varsamt reflekterar han över invecklade händelseförlopp.

Själva gripandet av kungen är i sig en rafflande historia med många pikanta och otroliga inslag. Det mest egendomliga är kanske att monarken var så ovetande om de kupplaner som var mer eller mindre spridda i en mycket stor krets av militärer och ämbetsmän. Men kungen var sedan länge vanmäktig i sitt envälde till följd av den maktfullkomliges obenägenhet att förstå och lyssna på råd.

Adlersparre deltog inte i själva palatskuppen, utan han befann sig i Värmland med Västra armén, en maktfaktor som starkt påverkade intrigerna i Stockholm. Snart skulle denna hotfulla armé börja närma sig huvudstaden.

Direkt rörande är att marschen starkt försenades på grund av att den snart femtioårige Adlersparre blixtförälskade sig i en 25 år yngre kvinna, Louise Linroth. Kärleksrelationen får en framskjuten plats i Isakssons berättelse av det skälet att passionen från och med nu spelade en mycket stor roll när det gäller Adlersparres agerande i de utdragna och kontroversiella förhandlingarna om ny författning och ny tronföljare.

Adlersparre har inte gått till historien enbart till följd av 1809 års dramatik. Han var långt dessförinnan en välkänd publicist, författare och samhällskritiker samtidigt som han på ett tidstypiskt sätt gjorde karriär både som militär och politiker. Han bosatte sig i Värmland på hustruns hemgård och slutade sin yrkeskarriär som landshövding i Mariestad. Han dog utfattig 1835.

Isaksson beskriver honom som både motsägelsefull och gåtfull; det var inte alltid lätt att förstå varför han agerade som han gjorde i vissa situationer och vilka syften han egentligen hade. Revolutionen kan också betraktas som synnerligen måttfull. Adlersparre var inte ute efter att avskaffa monarkin, men han var en avgjord motståndare till det envälde och den ofrihet som hade utvecklats under Gustaf III och sonen Gustav den IV Adolf. Tryck- och yttrandefriheten led svårt under kungaväldet och Adlersparre själv hade blivit fälld för tryckfrihetsbrott.

Hur hans insatser än värderas går det inte att komma ifrån att han spelade en avgörande roll i en tid när Sverige definitivt föll sönder som stormakt. Det skulle dröja ytterligare drygt 100 år innan det demokratiska genombrottet kom, men 1809 års revolution bidrog till att Sveriges våldsamma förflutna gick in i ett något lugnare och fredligare skede.

Den författning som antogs 1809 är en av förklaringarna till att Sverige firar sin nationaldag den 6 juni. Den förankringen är inte särskilt stark i folkdjupet, men ökade kunskap om 1809 års händelser kan möjligen vidga förståelsen för firandet.

Till den kunskapen har Anders Isakssons historieskrivning och engagemang starkt bidragit.

Mer läsning

Annons