Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Färre granskare leder till förenklingar

På Folket i Eskilstuna blev bara två anställda kvar, Dala-Demokraten har beslutat att stänga samtliga lokalkontor, Dagbladet i Sundsvall har fått banta halva styrkan, TT stänger sina kontor i Norrland – dessa är några av det senaste årets dystra medienyheter. Färre läser papperstidningen och annonsmarknaden sviker, konsekvensen blir att nyhetsrapporteringen centraliseras snabbt och effektivt, och nu har turen kommit till LT.

Det talas mycket om att tänka digitalt i vår bransch, om hur vi ska kommunicera (blogga, twittra, facebooka, göra webb-tv), det är nästan så att vi pratar mer om hur vi kommunicerar än vad vi kommunicerar, och det är ett misstag.

Journalistik är journalistik och en grundsten i demokratin, oavsett kommunikationskanal. Det hade varit en fantastisk utmaning att få vara med och fundera över hur det som LT:s medarbetare gör varje dag – träffar länsbor, bevakar fullmäktigemöten, rättegångar, kulturevenemang, knyter kontakter, kanaliserar, diskuterar, avväger och nyanserar – skulle kunna utvecklas med hjälp av de många fler möjligheter att nå ut som finns numera.

Egentligen skulle den omställning branschen står inför vara något lustfyllt, en verklig utmaning som vi gemensamt är satta att lösa – om det inte vore för nedskärningarna, som i LT:s fall kom som en blixt från klar himmel.

Hur ska man ta betalt i de nya kanalerna? Om detta tvista de lärde. Men en grundläggande förutsättning är att det finns något att betala för och som gör nytta. Ju färre vi blir på redaktionerna, desto sämre möjligheter att skriva och tänka självständigt. Ordet har aldrig varit friare än i dag, därmed har det aldrig varit viktigare att det finns många som också är med och tar ansvar för det.

LT står inför omfattande nedskärningar och det är inte bara vår arbetsplats som drabbas. Färre journalister kommer att granska politiker och makthavare i länet, färre journalister kan finnas på plats för att bevaka stora eller små händelser, färre personer kommer att berätta om de människor som levde och verkade i Jämtlands län på 2000-talet, vad de kände, tyckte och tänkte. Det riskerar att leda till förenklingar och att viktiga tankar och händelser aldrig blir kända.

Entusiasmen inför journalistikens nya utmaningar dör snabbt när man ser sig omkring på redaktionen och inser hur få av oss som kommer att få vara med och göra framtidsresan – och hur tung arbetsbördan och ansvaret vilar på dem som blir kvar.