Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fahlström gjorde samtiden tydlig

/
  • Öyvind Fahlström målade sig själv sida vid sida med pacifisten och läkaren Schweitzer i tropikhjälm.Foto: Åsa Lundén/Moderna museet
  • Öyvind Fahlström 1971, fem år senare avled han i cancer. Även som serietecknare var han pionjär, han gjorde konst av det som andra avfärdade som populärkultur. Foto: Jan E Carlsson/Scanpix

Öyvind Fahlström rökte hasch i tv och pläderade för psykedeliska droger till folket. Han tog in världen i sin ateljé. På årets Venedigbiennal visas han som en av 1900-talets viktigaste konstnärer.

Annons

På femte avenyn i New York iscensatte svenske Öyvind Fahlström en egen parad. Året var 1966 och komikern Bob Hope underhöll amerikanska Vitetnamsoldater med sitt gummiansikte. Fahlströms vänner gick avenyn fram med Bob Hopes och Mao Zedongs porträtt på stora plakat. Föga förvånande uppfattades Bob Hope som den store hjälten, till och med en presidentkandidat.

I filmen hörs åskådare som blir tillfrågade om vad som gör dem lyckliga?

– Att se Bob Hope som president, så är det. Gör Bing Crosby till vice president, svarar en.

Redan 15 år innan USA får en patriotisk westernskådis som president i Ronald Reagan visar Öyvind Fahlström att manegen är krattad. Men även om han var en djupt politiskt konstnär var han ingen renlärig maoist eller marxist. Däremot gjorde han tv-dokumentärer om den amerikanska fredsrörelsen och skrev pjäsen ”Förlåt Hitler”.

Tre år efter Bob Hope-marschen spelade han in filmen ”Du gamla, du fria” i Sverige. I ensemblen fanns konstnärsvänner som Marie-Louise Ekman, Lars Hillersberg och Carl Johan De Geer, samt skådespelare som Hans Mosesson, 40 år senare känd som reklamens Ica-Stig.

Den happeningaktiga filmen handlar om en vänsteraktivistisk teatergrupp vars medlemmar har en fri attityd till sex och går nakna genom Gamla stan i Stockholm.

Men de hämtar också skit ur dasstunnor på Söder, smörjer in både sig själva och sedelbuntar som de placerar framför Wallenbergs bank. ”Känner ni stanken från Enskilda banken” lyder den klassiska parollen.

– Filmen hade den kvaliteten att den retade upp både högern och vänstern. Vänstermänniskorna framställdes ju bitvis som rätt töntiga och det var ju inte så man gillade att se på sig själv, säger konstvetaren Olle Granath.

I tidningsartiklar argumenterade Öyvind Fahlström för ”det extatiska samhället”, ett samhälle med särskilda lusthus för meditation och sex. Dessutom ville han ha psykedeliska droger åt folket, allt för att vidga människors medvetande.

En debattartikel på Dagens Nyheters kultursida väckte dock föga rabalder, menar konstvetaren Sophie Allgårdh. Fahlström skrev för likasinnade och hans samhälle uppfattades som en utopi.

Betydligt större rabalder blev det när han stoppade en pipa med vad som påstods vara hasch i tv.

– Att ta upp i haschpipa i tv var ju säkert väldigt kontraproduktivt om han hade velat få folk på sin sida. Han ville väl testa temperaturen i Sverige helt enkelt, säger Sophie Allgårdh.

Hans mångsidighet var enorm. Han skrev poesi och gjorde radiodokumentärer, han filmade med handkamera och tog upp ljudet själv när de danska dogmafilmerna knappt ens var födda. Han målade och tecknade.

Poetvännen Bengt Emil Johnson talar om Fahlströms minutiöst planerade happenings på Moderna museet. Fahlströms begåvning och arbetskapacitet räckte till allt.

Han jobbade jämt, skriver Sophie Allgårdh i sin bok ”Med världen som spelplan”. När det blev extra stressigt var det hustru nummer två som fick hjälpa till att måla.

Carl Johan De Geer berättar att Fahlström alltid hade tv:n eller radion på i sitt hem. Genom sin konst gjorde han sig närvarande i världspolitiken som han skildrade som ett konspiratoriskt spel, ibland fick åskådarna själva flytta runt aktörer som Richard Nixon och Marilyn Monroe.

Enligt Sophie Allgårdh är det framför allt Fahlströms hållning till omvärlden, hans mottaglighet, som inspirerar nya generationer konstnärer.

– Han var inte isolerad i sin ateljé, han tog in allt hela tiden och interagerade. Han använde alla kanaler för att kommentera sin samtid, säger Magnus af Petersen, intendent på Moderna museet.

På Venedigbiennalen visas den civilisationskritiska installationen ”Dr Schweitzer’s last mission”, uppbyggd som en mobil, fritt svävande i rummet. Doktor Schweitzer var en fransk läkare, pacifist och teolog som drev ett eget sjukhus i Gabon och kritiserade kolonisatörerna. Han var också en självständig outsider, precis som Fahlström själv, framhåller Sophie Allgårdh.

– Framför den kan man få känslan av att Afrika är en farlig plats, säger Magnus af Petersen.

– Utan att förstå allt känns den som en konstig spionroman, man blir gripen av stämningar och känslor. Här finns en enorm gåtfullhet.

Mer läsning

Annons