Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett tungt temanummer om spår från vikingatiden

Om spår från vikingatiden i Jämtland och Härjedalen handlar årets Jämten, ett ambitiöst upplagt temanummer med chefsarkeologen Anders Hansson som redaktör.

Annons

Många kvalificerade skribenter och specialister på vikingatiden bidrar med artiklar, som sammantaget ska ge oss en bild av den tid som vi lite svepande kallar för vikingatid, det vill säga den nordiska järnålderns sista skede, alltså ett tidsspann mellan ungefär 800 och 1100 e.Kr.

Här skriver Göran Possnert, professor i fysik vid Uppsala universitet, om kol-14-metoden, den idag mest använda naturvetenskapliga dateringsmetoden inom arkeologin, och som vi kommit att förlita oss på när det gäller åldersbestämning av olika föremål.

Det är en komplicerad process som Possnert redogör för och som varit i bruk sedan slutet av 1940-talet. Men först i slutet av 80-talet gjordes försök att analysera Överhogdalsbonadernas ålder med kol-14-metoden och man kom då fram till att bonaderna skulle ha tillkommit någon gång mellan 800-1100 e.Kr. Med dagens förfinade teknik har man kommit fram till intervallet 1040-1170 för bonadens samtliga fem delar.

Men är Överhogdalsbonaderna alls vikingatida? Det frågar sig Stig Welinder, professor emeritus vid Mittuniversitetet, i en artikel, där han dessutom ifrågasätter om de verkligen är vävda inom Jämtlands län.

Vikingatiden är inget entydigt eller enkelt begrepp, menar Welinder, när han resonerar kring hur den tidens samhälle kan ha sett ut.

Anna Engman, arkeolog på Jamtli, har granskat författaren Aksel Lindströms syn på vikingatiden sådan den kommer till uttryck i Frösötrilogin, det vill säga i romanerna Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar. Frågan är om Aksel baserar sin berättelse på vetenskapliga fakta, eller om han bara fabulerar när han berättar om huvudpersonen Tryns liv?

Anna Engman ger några exempel på både sådant som Aksel Lindström verkligen bemödat sig om att få historiskt riktigt och sådant som han uppenbarligen fabulerat kring.

Aksel Lindström hade tidigt läst Snorre Sturlasson och de isländska sagorna, där både språket och berättelserna inspirerade honom. Han hade i Janrik Bromé haft en läromästare i historia och han hade konfererat med både Rune-Janne och Riksantikvarieämbetet.

Men ibland blev det ändå fel, konstaterar Anna Engman med några exempel, men ger Aksel en eloge för att han ansträngt sig att få fram den kunskap som fanns att tillgå om vikingatiden när han skrev Frösötrilogin.

Amanda Jönsson, en annan av Jamtlis arkeologer, har studerat djurornamentiken i vikingatidens smycken upphittade här i länet. Hon berättar bland annat om ett spänne med gripdjur som hittats i gravfältet i Västbyn på Frösön, ett hänge från Norderön med banddjur, kanske Midgårdsormen, en ringnål från Östnår i Hacks med djurhuvuden och en spännbuckla från Rödön med fyra djurhuvuden.

Det kan kanske tyckas märkligt, att fornnordiska förebilder med vikingar satt så många spår i emblem och föreningsmärken hos loger och nykterhetsföreningar, inte minst här i Jämtland.

Idéhistorikern Karin Tengborg Falkdalen har granskat den digra floran och ställt sig frågan hur mjöddrickande och plundrande vikingar kunde gå ihop med kampen mot alkohol. Men av allt att döma hade man i nykterhetsföreningarna användning för den tapperhet, uthållighet och oräddhet, som vikingarna gav prov på, konstaterar artikelförfattaren.

Ibland återuppstår vikingatidens uttryck i vår egen samtid som när konstnären Göran Dahl låter figurer från Överhogdalsbonaderna springa fram på en väggutsmyckning i Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm. Konsthistorikern Mailis Stenman berättar om hur textilens motiv omsätts i tålig cementmosaik för att möta vår tids jäktade människor mitt i rusningstrafiken.

Jämtens vikingatidsnummer är ambitiöst upplagt och har naturligtvis som varje temanummer den fördelen, att det ska kunna användas som ett referensverk. Men för den läsare som inte är specifikt intresserad av vikingatiden är det en tung årgång av Jämten som presenteras med ett rätt enahanda material. Leif Öhrs tillbakablick på konståret 2009 i länet och en konstessä om Ingegerd Möller är det enda som bryter av.

Många trogna läsare av årsboken Jämten skulle nog ha önskat sig ett mer varierat innehåll.

Mer läsning

Annons