Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett tårögt farväl till Finistère

/
  • Precis som i Bodil Malmstens pjäser är det gott om oneliners i

Det är en katastrof. Bodil Malmsten har förlorat sitt Finistère. Den obändiga trädgården, huset som hennes läsare lärt sig att älska – det Finistère som på gott och ont gett henne en helt ny läsekrets.

Annons
"Sista boken från Finistère" är den ödesmättade titeln på Bodil Malmstens nya roman, en fristående fortsättning på "Priset på vatten i Finistère". Det handlar om den stora katastrofen som tvingar henne att lämna sitt hus vid Atlanten, men kan det verkligen vara så illa?
– Ja, jag kunde inte leta efter en lägenhet i närheten, det är helt otänkbart för mig att se huset och de som bor där nu. Det känns fortfarande plågsamt när jag har kontakt med grannarna, berättar hon.
Bodil Malmsten är i Sverige i samband med utgivningen av nya boken. Senast i våras hade hennes senaste pjäs premiär i Stockholm och det har blivit praktiskt att ha en tillflyktsort här också, en spartanskt möblerad andrahandslägenhet. Men Frankrike förblir hennes nya hemland, med eller utan ett hus vid havet.
När hon för sju år sedan sicksackade sig fram genom landskapet i Bretagne var det just havet som drog. Bodil Malmsten hittade sitt drömhus vid den råa klippkusten och ett nytt liv började.
I "Priset på vatten i Finistère" berättade hon om flytten från Sverige, om kulturkrockar och en bångstyrig fransk trädgård, och det blev en otrolig framgång.
– Den ändrade helt min läsekrets. Det var nog glamouröst med en kvinna i min ålder som bryter upp, sätter sig i en bil och bara åker. Det var också den gången i mitt liv som jag var riktigt lycklig. När jag stack hade jag inga förpliktelser, jag lämnade inget förhållande, ingen skröplig förälder och inget behövande barn. Jag bara stack.
De vardagliga berättelserna om möten med franska myndigheter, excentriska grannar och den eviga striden med hantverkarna har gett henne engagerade läsare, som uppriktigt bekymrar sig över det faktum att hon nu tvingats lämna sitt hus.
För Bodil Malmsten, som värnar sin integritet, är det motsägelsefullt. Omtanken går inte att ta miste på. Men samtidigt skriver hon aldrig om Finistère, bara om sitt Finistère – ett sätt att betona att det här är litteratur, inte en dagbok och inte en inbjudan till den som har vägarna förbi. "Som vore mitt Finistère ett nöjesfält, ett Eurodisneyfinistère", skriver hon.
– Det är något med tilltalet jag har i just de här böckerna, jag får inte den responsen på andra böcker.
Varför Bodil Malmsten tvingas ge upp huset i Finistère förblir hemligt, det är för personligt. Hon köper en fuskrenoverad lägenhet i närheten av Nantes, men flytten dit är ett trauma, med sönderslagna tavelglas och krossade drömmar. "När de stora katastroferna kommer, när man förlorar sitt Finistère borde man kunna strunta i de små förtretligheterna", skriver hon.
Så är det inte, mullvadarna gräver fortfarande upp trädgården och snickarna lyser med sin frånvaro. Framförallt är skrivandets vånda lika påtaglig.
Den här gången är det den stora erotiska romanen som inte vill bli skriven. Utmanad av madame C ger hon sig på det omöjliga uppdraget, med arbetstiteln "Sex och andra katastrofer i departement F". Inspirationen uteblir, ingen erotik någonstans.
– Det blir bara svårare och svårare att skriva. Bloggen är det enda som jag inte har några prestationskrav på. Jag kan absolut inte tänka på läsaren när jag skriver, det är svårt nog. Men den här gången tänkte jag att många nog skulle bli besvikna, det här blir ju inte lika roligt som förra boken, inte samma känsla. Du säger att boken är rolig, men det kan jag inte se, det har varit så jävla jobbigt att få ihop den.
"Sista boken från Finistère" är Bodil Malmstens farväl till en kärlek, men med en antydan om en nyvunnen frihet. Finistère har inneburit hårt arbete med hus och trädgård, och en litterär form hon inte är helt bekväm med.
– Jag vill inte skriva något mer i jag-form på samma sätt. I bloggböckerna gör jag det, men det handlar alltid om något utanför mig. Jag skriver om Saviano, Obama eller musik, jag pratar inte om mig själv och känner inte det obehag inför jaget som jag ändå känner inför båda Finistère-böckerna. Där är det så nära mitt riktiga jag, och ändå bara en liten del av mig.

Mer läsning

Annons