Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett tack till dem som gått före

"Det är imponerande mycket folkbildning och kvinnohistoria Lilian O. Montmar fått med på drygt trehundra sidor." Britt Jakobsson läser tredje delen i ett Norrlandsprojekt.

Annons

Lilian O. Montmar är en forskande författare och källförteckningen sist i hennes bok "För inte så länge sedan" är lång. Det är tredje delen i ett Norrlandsprojekt som författaren något problematiskt kallar en dokumentärroman. Hennes syfte är att skildra samhällets utveckling under ett århundrade med tonvikt på den vanliga människan i ett klassperspektiv. Kvinnans underläge är det starkaste temat. För att skriva den stora berättelsen har Lilian O. Montmar valt ett antal gestalter, några allmänt kända och några ur sin egen släkt, vilkas historia kommer till läsaren under bibliska rubriker som "Annas bok", "Elises bok", "Ottars bok" och "Esters bok". I deras öden speglas tiden från senare delen av 1800-talet fram till 1950-talet, ett jätteprojekt som med nödvändighet måste bli fragmentariskt och, eftersom författaren hoppar fram och tillbaka i tiden, inte helt sammanhängande.

Den legendariska Svarta Björn som också pryder omslaget får symbolisera det hårda rallar- och skogshuggarlivet. Här har etnologen Mats Rehnberg bidragit med stoff och det är ingen skönmålning som ges. "Vintern 1900 var extremt kall, fyrtio till femtio grader och sex meter snö." Ett omänskligt slit, smuts och stank i kojan eller baracken men en kocka i laget gjorde stor skillnad. Det är underklassens barn, söner till fattiga bönder, torpare och statare som nu med sina kroppskrafter bidrar till samhällets omdaning. Sår syddes ihop med skärnål och becktråd. Man sov i kläderna och att ha en egen kudde betraktades som mesigt. Så var mansidealet.

Den stora biografin över Elise Ottesen-Jensen är skriven av Gunilla Thorgren (2011) men också Lilian O. Montmar ger Ottar stort och välförtjänt utrymme. Först barndomen som sjuttonde barnet i en norsk prästfamilj och lillasystern Magnhilds olycksöde, vilket blev upptakten till Elises engagemang och hängivna arbete för kvinnans rätt till preventivmedel och abort. Kampen gällde i grunden ett bättre liv för arbetarkvinnorna. Som ogifta levde de i ständig skräck för skammen att bli gravida och i äktenskapet kämpande för en stor familjs överlevnad, alltid med ett barn på armen, några hängande i kjolen och ännu ett i magen. Författarens mormor Lilly födde tolv barn, ibland på sjukhus, ibland med hjälp av en barnmorska, grannen, systern eller i ensamhet. Under en tid i New York var livet gott men när Lillys hemlängtan fört familjen tillbaka till Sverige går det upp och ned. Fullkomligt utsliten och skör dör hon sjuttio år gammal.

Ester, Ruth, Susanne, Lisa och Astrid, alla dessa kvinnors arbetsamma liv som författaren har en relation till, utspelar sig mot en fond av politik, två världskrig, rösträttskamp och bättre möjligheter till utbildning också för kvinnor. Det är imponerande mycket folkbildning och kvinnohistoria Lilian O. Montmar fått med på drygt trehundra sidor. Hon påminner oss om att inte glömma dem som gått före och vilka vi bör tacka för det som vi ofta tar för givet.

Mer läsning

Annons