Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett stort tomrum

Det är svårt att inte gilla David Lowery. Vem f-n är David Lowery undrar ni säkert.

Annons

Själv stötte jag ihop med den i dag 48 år gamla Texas-slackern för första gången i mitten av 80-talet när hans synnerligen coola, underhållande och udda band Camper Van Beethoven debuterade med den underbart skruvade fullängdaren ”Telephone Free Landslide Victory.

Den följdes av ytterligare fyra Camper-album där man odlade en alldeles egen sällsynt charmig profil någonstans mellan pop och folkrock. Spetsat med Lowerys sångröst som oftast genomsyrades av en smågnällig missnöjeston så blev gruppen en alldeles speciellt upplevelse genom att skita i vedertagna sanningar och göra precis det som föll dem på läppen när de stegade in i studion. När originaluppsättningen av bandet hade gjort sitt 1989 så dröjde det bara dryga året innan Cracker var ett faktum.

Lowerys smartness i låtskrivandet var även fortsättningsvis den röda tråden, men soundet i den nya formationen handlade mer om ett pang-på-rödbetan rock’n’roll sound. Och där Camper Van Beethoven misslyckades med att hitta ut till den breda publiken så träffade Cracker rätt, och det helt och hållet på sina egna premisser. Den självbetitlade debuten släpptes 1992 och för bara två veckor sedan kom studioalbum nummer åtta. ”Sunrise in the land of milk and honey”, är ett strålande bevis på att Lowery fortfarande har allt som krävs för att man ska falla ner på knä. Gå in på Youtube och jaga efter Camper Van Beethoven och Cracker och möt två band och en man som det borde vara mycket svårt att inte älska.

Själv har jag älskat musik sedan jag för första gången som lite parvel blev golvad av The Coasters ”Charlie Brown”. Men jag är inte säker om jag älskar musik med samma innerliga passion som musikskribenten Lennart Persson gjorde. Åtminstone har jag aldrig varit begåvad med samma magiska förmåga att i ord och skrift berätta varför något är så bra att man bara måste äga det. Beskedet om hans hastiga och oerhört tragiska död i tis-dags kom som en chock för mig.

Och jag är långt ifrån ensam att som livslång musiknörd under flera årtionden haft honom som en given kvalitetssäkring när det handlat om att upptäcka guldkorn inom country, soul, pop, blues och rock’n’rollens förgreningar. Tomrummet efter Lennart Persson går aldrig att fylla för med honom dog en betydande del av den viktiga musikjournalistikens varmt pulserande hjärta.

Lennart Persson älskade odödliga 60-talsband som The Kinks och The Small Faces, men var samtidigt aldrig fånge i nostalgin utan alltid nyfiken på nutiden. ”Aldrig kommer det att stå i tidningen att popmusiken tog hans liv. Popmusiken är inte farlig. Den är mycket, men inte farlig. Den är ett kort elektrisk rus, en kick som ger ny energi. Den är en bagatell, ett ögonblicks underhållning, en ettrig fluga i natten. Den siktar mot hitlistorna, det är där den bekräftar sig själv och det är där den gör sig odödlig. Tyvärr är det oftast de mest talanglösa artisterna och de billigaste tricksen som når dit – och så kommer det alltid att vara” skrev han 1990 när han listade 70-talets verkliga popklassikerna till egna fanzinet Feber.

Sen droppade han låtar som Big Star ”Kizza me”, Nils Lofgren ”I don’t want to know”, Dwight Twilley Band ”Looking for the magic”, Televisions ”Careful”, Undertones ”Teenage kicks”, The Records ”Teenarama”, 20/20 ” Tell me why”, Shoes ”Too late” och The Distractions ”Times goes by so slow”.

Det säger egentligen det mesta. Jag träffade aldrig Lennart mellan fyra ögon. Ändå känns det som att förlora en nära och kär vän. Det känns nästan ofattbart att det nu är slut på hans underbara musikaliska uppdateringar och textmässiga smekningar på lennartpersson.se Z

Mer läsning

Annons