Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett riktigt smörgåsbord av vokaljazzens pärlor

Jazz Vocal Unit & Claes Crona Trio, (Jazz i Jemtland/Storsjöteatern)

Annons

Det var ett veritabelt smörgåsbord av vokaljazzens allra mest kända och populära slagnummer som dukades upp. The Great American Songbook fram- och baklänges, med lite förlängning ut i bebopens mer frispråkiga tonvärld. Låtar utvalda och specialarrangerade för en kvartett röster, som väl kompletterar varandra i ett program med såväl solo- som duett- och kvartettsång. Allt till publikens stora förtjusning.

På scenen en kvartett jazzvokalister med både veteraner och relativa nykomlingar. Svante Thuresson har ju stått på jazzscenen i ett halvt århundrade och Viktoria Tolstoy börjar ju också bli rätt rutinerad medan Vivian Buczek och Peter Asplund tillhör de fräscha nytillskotten i jazzvokalisternas skara. Den senare för säkerhets skull med trumpeten fortfarande i ena handen, för det är ju trumpetare han är, Peter Asplund. Men tillsammans med Vivian Buczek också en fenomenalt bra scatsångare, som även i övrigt fyller sin plats väl i vokalkvartetten.

Och bättre uppbackning än av Claes Cronas eminenta trio lär vara svårt att få; ursvängigt med lyhörd känsla för respektive sångares röst och sångarrangemang. Basisten Mattias Svensson och Victoria Tolstoy konverserar varandra lågmält medan Vivian Buczek öser på hämningslöst med trion i Thelonius Monks Well you needn´t. I Dizzy Gillespies Night in Tunisia får Peter Asplund för en stund återgå i rollen som trumpetare i ett lika briljant som överdådigt publikfriande solo.

Ja, det finns mycket att applådera i denna jazzvokalisternas parad, men allra bäst tycker jag nog att Svante Thuresson och Viktoria Tolstoy är i en både temperamentsfull och humoristisk version av Duke Ellingtons Don´get around much anymore.

Publiken i den välfyllda Storsjöteatern stampar naturligtvis fram ett extranummer och det blir lite överraskande When the saints i ett annorlunda arrangemang, som tillsammans med den övriga, breda och mycket generöst tilltagna repertoaren, visar den här vokalkvartettens övertygande professionalitet. Dock kan jag tycka, att man hade kunnat spara in på mycket av det kommenterande mellansnacket för att höja tempot och intensiteten i konserten.