Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett omänskligt pass med Johan

LT fyller 90 år i år. Många profiler har passerat i spalterna. En del har jobbat upp mot 40 år på tidningen – och har hunnit bli välbekanta ansikten. Vi har bett dem att se tillbaka och berätta om sitt bästa minne från sin tid på Länstidningen.

Klicka här för att läsa tidigare delar i artikelserien

Annons

Att efter 20 år som skrivande journalist med fokus på sport och nöje få frågan om man kan tänka sig att välja ut ett sina absoluta favoritreportage är både omtumlande och frustrerande. Jag menar. Hur väljer man ut det finaste strået ur en gigantisk stack?

Först ställde det bara till med enorm oreda. Men i stället för att riskera att drabbas av någon form av tankemässig härdsmälta så valde jag ett knäck som låg i närtid och samtidigt kändes som helt klockrent när det gällde att sammanfatta mina 20 år som skrivande journalist. Kärleken till längdåkningen som den optimala sporten och motionsformen har alltid funnits där även om jag själv som 13-åring valde att inte elitsatsa. Det fanns ju något som hette rock'n'roll och The British Invasion med ett visst Liverpool-band i en gigantisk huvudroll.

Med de nära fem månader som förflöt mellan mötet vid rullbandet på Vintersportcentrum Östersund i oktober och den enligt mig största svenska bragden någonsin i längdåkningens historia, i Val di Fiemme, söndagen den 3 mars 2013, är detta det perfekta strået att knyta ihop kvasten med.

Jag kommer ihåg att onsdagen 11 oktober 2012 var en ytterst vacker dag. Helt enkelt perfekt för ett långt träningspass på rullskidorna. Men Johan Olsson hade som så många, många gånger tidigare bokat in sig på Vintersportcentrums rullband.

Polarna i längdlandslaget befann sig på ett tre veckor långt höghöjdsläger på glaciärsnö i Italien som efter snabb ompackning hemma skulle följas av ytterligare ett på två veckor annan ort. Johan hade valt en annan väg att gå av olika anledningar.

– Tre veckor i Italien för att sen komma hem, packa om och åka vidare till nästa läger för ytterligare två veckors frånvaro från familjen blir bara för mycket. Jag vill inte riskera att komma hem och mötas av Molly som kanske inte känner igen mig. Med ett eget upplägg tror jag också att motivationen att fortsätta på elitnivå lite längre ökar, förklarade Johan.

Nackskadan, en buktning på en disk, som han plötsligt drog på sig hösten 2011 tvingade honom också att tänka om och gå en egen väg med sitt träningsupplägg.

Så här i efterhand med femmilsmagin i Val di Fiemme fortfarande starkt printad på näthinnan så är det bara att konstatera att Johan gjorde helt rätt.

Omregisserandet av den formidabla rysaren, från det vanligtvis trista, förutsägbara och mallade manuset som alla gånger tidigare varit sällskapsresor som avgjorts med spurt under den sista kilometern, är storstilad idrottsunderhållning när den är som tveklöst bäst.

Som träningskompis var rullbandet en skoningslös motståndare som under inga förutsättningar kunde tänka sig att kompromissa.

Dagsform är färskvara och utifrån den känslan så hade Johan alltid två alternativa intervallpass att välja mellan när han ska upp på bandet. Antingen fem gånger fem minuter eller fyra gånger sex minuter.

Onsdagen den 11 oktober 2012 kändes det andra alternativet som mest passande, men det minskade inte ett dugg känslan av vånda inför det som väntade.

Åtta procents lutning och 24 minuter kanske låter som en baggis när man som staketexpert jämför med en femmil. Men för Johan handlade det om att orka och våga flytta fram gränser som knappt finns för oss vanliga.

– Fasansfullt jobbigt. Det är ungefär samma känsla som i ett 15 kilometerslopp där det gäller att hitta sin egen fart, samtidigt som man hela tiden måste pusha sig själv och inte tappa tempot när det är som allra jobbigast.

– Jag stirrar på klockan hela tiden. Men efter tre minuter är det ändå kört för då är man uppe på max mjölksyra och ska hålla ut ytterligare tre minuter. Då blir det skidåkarens matematik och jag räknar sekunderna tills det är över, sa Johan med ett befriande leende efter den sista intervallen.

Att live se honom genomföra ett pass, och samtidigt tänka på att han gjort det tre och ibland fyra gånger i veckan under flera år, var stort. Musiker har genom åren hävdat att rock'n'rollen räddade dem från idrotten. Men jag kan aldrig påminna mig om att jag har hört några idrottsmän bedyra motsatsen? Johan Olsson är ett bevis på att de båda självklart kan harmonisera.

Inför varje pass på bandet plockade musikälskaren Johan ihop en spellista för att liksom få lite extra bränsle.

11 oktober 2012 avrundades den med amerikanska industrimetal bandet Ministry Just One Fix.

– Men det får du inte skriva. Det kan misstolkas, sa han med ett bullrande skratt då.

Men nu måste det vara preskriberat? Kanske hade Johan Just One Fix i bakhuvudet när det gjorde som mest ont i de italienska alperna?

Och så vitt jag vet så finns den inte på någon otäck dopinglista.

Björn Bostrand

Läs nästa vecka: LO Rindberg berättar om kampen för att rädda kvar Sölvbacka strömmar. OBS! Artikeln hittar du i e-tidningen 21 juni, samt på webben samma dag.