Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett mobboffers berättelse

Varför? Johanna var ju en så fin flicka?

Annons

Det är en av den 14-åriga Johanna påhittad fras, när hon i fantasin upplever sin egen begravning efter ett planerat självmord. Klyschan blir dock granska trolig när man begrundar omgivningens förnekande och handfallna reaktioner på det våld och de sexövergrepp som Johanna utsätts för i skolan.

Jag vill också förneka att det kan vara så här som Maja-Maria Henriksson beskriver sin uppväxt, men förhållanden som kommer ut i press och TV, till exempel skandalen i Bjästa bevisar att verkligheten oftast överträffar dikten.

Hur skulle det kunna vara på ett annat sätt om vi ska vara ärliga? Hur ska mobbning i skolan kunna bemästras med planer och projekt så länge som samhället blir alltmer individualiserat, tävling, konkurrens och mobbning är det som gäller också på vuxnas arbetsplatser av vilka skolan är en?

Johanna blir det självklara offret för plågoanden Vedin och hans vapendragare, försvagad som hon är av en omogen och misshandlande mamma. Trots enträgna försök kan hon inte falla in i de jämnårigas ytliga jargong, hon är inte på deras nivå och kommer aldrig att bli. Självklart anklagar hon sig själv och ser bara döden som en lösning.

Lärarna handlar i medvetande om vilken risk ett ingripande innebär för deras egen del. När våldsmannen Vedin äntligen ska utredas orkar psykologen inte ta sig an offret. Ett fall i taget är vad som gäller för henne. Johanna förväntas förstå att Vedin kommer från en dysfunktionell familj.

Efter en alltför uppenbar kroppsskada och inlåsning i ett skåp, hamnar Johanna på akuten och träffar en läkare som inte viker undan med blicken. På PBU går allt snett. Tycker du om att vara nära dina pojkvänner? blev den utlösande frågan. Johanna får ett våldsamt utbrott och skriker till receptionisten: Ta bort honom! Han är fel! Kanske är det den korta kontakten med akutläkaren, en människa som ser, som ger Johanna kraft att ta sitt eget liv på allvar och börja försvara sig. Mot alla.

Boken är skriven i tredje person omväxlande med hjärtskärande dagboksanteckningar. Min enda invändning är att vändpunkten kommer lite för snabbt och överraskande.

Maja-Maria Henrikssons bok är nominerad till Augustpriset 2010 och är författarens debut.

Britt Jakobsson