Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett lustfyllt formexperiment

Den har kallats för litteraturens längsta kärleksbrev och skrevs på lustfylld, experimentell prosa av den engelska författarinnan Virginia Woolf i mitten av 1920-talet. Orlando, som romanen heter, skulle, tillsammans med några andra av Woolfs 20-talsromaner – och James Joyces Ulysses – komma att tillhöra den engelskspråkiga litteraturens mest nydanande verk på 1900-talet.

Men något vanligt kärleksbrev är det ju inte, som Virginia Woolf adresserat till sin diktarkollega och – under några år – lesbiska partner Vita Sackville-West. Rättare sagt en ganska snårig förvandlingsroman, där huvudpersonen, som till viss del ska vara ett porträtt av Vita Sackville-West, lever under fyrahundra år, men som i mitten av romanen och tidsförloppet byter kön.

Vi får följa den unge ädlingen Orlando från Elisabeth I:s hov i Whitehall på 1500-talet, via en ambassadörspost vid sultanens hov i Konstantinopel tillbaka till restaurationens England, där Orlando nu uppträder som kvinna och umgås med litteraturhistoriens förgrundsgestalter genom 1700- och 1800-talet.

Berättelsen om Orlando, som rör sig i och genom århundradena och hoven hos brittiska regenter från Elisabeth I till Edvard VIII och, som eggad av egna litterära ambitioner svingar sig mellan litterära portalgestalter som Marlowe, Shakespeare, Ben Jonson, Alexander Pope och Alfred Tennyson och Thomas Carlyle, formar sig till en elegant exposé över engelskt hov-, kultur- och samhällsliv under fyra århundraden.

En udda bok är det, även i Virginia Woolfs produktion. Ett formexperiment i Bloomsburygruppens hägn, bitvis en ångande het och hänförd prosalyrisk kärleksskildring. Nu utgiven i Norstedts klassikerserie, i en språkligt vital nyöversättning av Margareta Ekström och med förord av Sara Stridsberg.