Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett liv med efterbrännkammare

Annons

Dan före doppardan (svisch), doppardan (svisch), juldan (svisch), nyårsafton (svisch), trettondan (svisch) och i dag tjugondag Knut (svisch).

Är det nån mer än jag som inte riktigt hinner med?

Nu är det som vanligt igen, men snart susar påsken förbi och sen är det sommar och Yra (man har knappt hunnit trassla bort snöret från jul-DVD: n) och sen är det doppardan igen.

Det kan vara för att jag börjar bli lagom ålderstigen som det känns som om livet kopplat in efterbrännkammaren. Allt utom jag går fortare. Man skulle befinna sig i närheten av ett svart hål, där Stephen Hawking (ni vet den där osedvanligt smarta professorn i rullstol) säger att tiden i stort sett står stilla. Den har liksom upphört. En sekund är oändligt lång. I vissa fall skulle det kännas rätt bra, som när man sitter och äter julbord eller dricker någon riktigt god ale. Det värsta vore om man kom i närheten av ett svart hål och varje sekund var ofattbart lång samtidigt som signaturen till "Paradise hotel" började strömma ur TV-högtalarna. Då skulle nog evigheten få en helt annan innebörd.

Mycket av tillvaron går just nu annars ut på att man har/ska ha dåligt samvete. För att man inte skickar pengar så att flickor i Afghanistan får gå i skolan, för att man inte skickar en slant för att vaccinera småbarn mot polio, för att man inte räddar surikater i Kalahariöknen, för att man inte planterar träd i nån VI-skog, för att man åker bil, för att man inte gav några kronor till den där grabben som spelade dragspel utanför systemet, för att man äter kött, för att man inte satt en sån där stril på kranen som sparar vatten, för att man inte bjudit in en flyktingfamilj på julbord, för att man inte är frivillig vuxen i skolan, för att man tittat på någon illegalt nedladdad film, för att man ätit upp en hotad fisk, för att man inte gav en tia åt tjejen som spelar fiol utanför Kärnan, för att man inte är fadder åt tigerungar i Indien, för att man inte blev doktor och kan jobba för "Läkare utan gränser", för att man inte engagerar sig mot eller för det ena eller det andra, för att man inte räddar hajar från att bli soppa, för att man inte dricker rättvisemärkt kaffe, för att man inte besöker gamlingar på nåt ålderdomshem, för att man inte rev upp himmel och jord när man såg den där hunden som stod bunden, för att man inte är medlem i Greenpeace.

Man vill, men man kan inte engagera sig i allt. 

Men jag gör i alla fall nåt. Jag skickar 100 spänn i månaden till aporna på Borneo. 

Men jag borde kanske ge 200.

För samvetets skull.