Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett Klondyke i norrländsk tappning

Annons

"Forsens brus har förvandlats till elektriskt ljus. Människorna har blivit montörer. Verkligheten som den en gång var är försvunnen." Orden kommer från Ivar Lo Johansson och är hämtade från hans roman Måna är död som kom ut 1932. Den hämtade näring från hans vistelse i en fäbod i närheten av Krångedeforsarna sommaren 1927.

Krångede är inget vanligt samhälle och detta är heller ingen vanlig landsbygdskrönika. Snarare ett personligt färgat reportage och ett stycke 1900-talshistoria fångat genom en ort. Ett koncentrat av industrialisering, råvaruexploatering, konflikter mellan arbete och kapital, begynnande folkhemspolitik och brokigt folkliv. Denna makalösa omvandling skildras förtjänstfullt av hemmasonen och tidigare LT-journalisten och chefredaktören Birger Ekerlid i en brett upplagd berättelse som spänner från tidigt 1900-tal fram till dagens glesbygdspräglade tillvaro.

Huvudpersonen i denna berättelse är på sätt och vis Indalsälvens största fall – de tre kilometer långa Krångedeforsarna som under åren 1931-1936 byggdes ut av Krångede AB, ett bolag som ägdes av Stockholms stad och ett konsortium av svenska järnbruk. Kraftverket var dåtidens största och det första som levererade elkraft från Norrland till resten av landet.

Krångede förvandlades på mycket kort tid från en liten slumrande bondby till en larmande och tätbebyggd kåkstad. Ett Klondyke i norrländsk tappning. Folkmängden mångdubblades inom loppet av några år. Även om många från hembygden fick jobb kom de flesta utifrån. Det krävdes anläggare, vägarbetare, brobyggare, armerare, verkstadsarbetare, gjutare, elektriker, murare, elmontörer, körkarlar, dykare, grovarbetare, arbetsledare och administratörer. Pensionat, caféer, butiker, biografer, dansbanor, idrottsanläggningar och nöjespalats behövdes också. Och var skulle alla bo? Bostäder byggdes på löpande band och det nya samhälle som rekordsnabbt växte fram döptes av folkhumorn till Trångbo.

Ekerlid har ansträngt sig för att skildra inte bara den ekonomiska historien utan även det sociala och kulturella livet i samhället. Bristen på kvinnliga aktörer i själva kraftverksbygget har han kompenserat genom att även sätta ljus på hushållen och på entreprenörer och aktörer inom service, omsorg, utbildning och lokal politik. Och här finns det många aktiva och engagerade kvinnor. Hildur Lindström var politiskt aktiv för Bondeförbundet (Centerpartiet) inte bara på lokalplanet utan även på läns- och riksnivå. Elsa Croné var småländskan som arbetade som lärare i Krångede från 1920-1956. Brita Sahlin var barnmorskan som tjänstgjorde i området i över 30 år. Hilda Svensson drev ett legendariskt kafé och pensionat. Matilda "Matti" Mellergård körde taxi och lastbil på Kalle Nilssons åkeri, hon var en av Sveriges första kvinnliga taxichaufförer.

Vi får också möta ett antal kulturpersonligheter som på olika sätt kan knytas till Krångede. Stig Järrel tillbringade sin barndoms somrar i området, vilket han ofta återkom till i offentliga sammanhang. Konstnären Sven X:t Erixson besökte Krångede och Hammarstrand 1933 och inspirerades av folklivet och myllret på kraftverksbygget. Det resulterade i flera uppmärksammade målningar. Sexualupplysaren och folkbildaren Elise Ottesen-Jensen besökte Krångede vid två välbesökta föreläsningar 1936, vilket skildras i en fin utvikning. Ivar-Lo Johansson har nämnts tidigare. Han hade en stormig kärlekshistoria med Maria "Macka" Nordberg, som var bördig från bygden, och de tillbringade en sommar i en fäbodstuga i Tjärnboviken. Vistelsen skildras senare i boken Måna är död. Långt senare gav han ut boken Astronomens hus som kan ses som en kommentar till utbyggnaden av forsarna.

Finns det då någon diskussion om själva kraftverksutbyggnaden utifrån det miljöperspektiv som idag är centralt? När det begav sig var de flesta positiva. Kraftverket gav jobb och framtidstro. Ingen egentlig opinion var emot beslutet, de enda som försökte protestera var Svenska Turistföreningen. Som Ekerlid mycket riktigt skriver var det ingen som då kom på tanken att bilda någon "Aktionsgrupp för Krångedeforsarnas bevarande". I efterhand finns det dock många funderingar. En av Ekerlids ciceroner genom dagens Krångede, Brita Gelin 102, uttrycker det fint: "Det vackra är borta, men minnena finns kvar." I ett långsiktigt perspektiv framstår kommunen som en förlorare. I Ragunda finns det idag sammanlagt nio kraftverk vilka ger 25 arbetstillfällen, konstaterar kommunalrådet Terese Bengard. Kommunen driver krav på både återbäring och fastighetsskatt. Ekerlid avslutar sitt efterord med att konstatera att han gärna återvänder om 100 år för att rapportera om alla framsteg som kommer att ske i bygden. Låt oss hoppas att han får rätt.