Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett klassikernas årtionde på scenerna

/
  • Maria Bonnevie, Mikael Persbrandt och Ingela Olsson spelade i ”Fröken Julie” på Dramaten i Stockholm 2005/2006. Längst ner regissören Thommy Berggren. Foto: Dan Hansson/SvD/Scanpix
  • Staffan Valdemar Holm.Foto: Jessica Gow/Scanpix
  • Ingegärd Waaranperä.Foto: Privat/Lisa Hellmark
  • Strindberg, Ibsen. Tjechov och Shakespeare – klassiska dramatiker som kom till heders under 00-talet.Foto: scanpix/arkivAnn-Sofie Rase, Josefin Ljungman och Helena af Sandeberg i Tjechovs ”Tre systrar” på Stockholms stadsteater.Foto: Petra Hellberg
  • Malin Palmqvist.Foto: Jessica Gow/ScanpixMari Götesdotter gjorde en av rollerna i Rasmus Lindbergs ”Förödelsedagsbarnet”, som LT:s Malin Palmqvist lyfter fram som en riktig hit bland Jämtlands läns teaters uppsättningar för unga. Foto: Henrik Flygare

Shakespeare, Ibsen, Strindberg och Tjechov.

Under 00-talet sprang vi på teatrarna för att se klassiker som aldrig förr.

Kollektiv sorg och en revival för borgerligheten kan vara ett par av för-klaringarna.

Annons

Hamlet eller inte Hamlet, det är frågan.

Under 00-talet svarade Teater-Sverige jakande på spörsmålet, gång på gång.

Det har naturligtvis alltid spelats klassiker på scen, men utbudet av Shakespeare, Ibsen eller Tjechov har under 00-talets första tio år tett sig ovanligt stort.

Regissörer som Thommy Berggren och skådespelare som Mikael Persbrandt och Stina Ekblad har bidragit till att cementera klassikerns ställning.

Förutom ”Hamlet” har vi bland annat kunnat se ”Fröken Julie”, ”En midsommarnattsdröm” och ”Måsen” i stora och uppmärksammade uppsättningar.

Regissören Staffan Valdemar Holm, som även var Dramatenchef under åren 2002–2008, menar att det stora klassikerutbudet är typiskt 00-tal.

– Människan har i och för sig alltid behövt titta tillbaka för att förstå sig själv. Men det finns också några avgörande historiska händelser under 00-talet som kan ha bidragit till ett uppsving, säger han.

Holm nämner 11 september-dåden 2001, mordet på Anna Lindh 2003 och tsunamin 2004 som exempel på katastrofer som förenade oss och skapade ett behov av att ställa existentiella frågor.

– Då hade vi Shakespeare till hands. Han är för mig det mest moderna man kan tänka sig. Han använder teatern som en existentiell och ständigt aktuell lekplats, säger Staffan Valdemar Holm.

Att sätta sin tillit till klassiska dramer kan även, (förutom att ha rent ekonomiska förtecken; det är helt enkelt billigare att använda sig av redan skrivna dramer), ha sin upprinnelse i avsaknaden av en stark, svensk dramatiker som skriver nytt, menar Staffan Valdemar Holm.

– När Norén slog igenom i slutet av 70-talet och början av 80-talet, kom det en jäkla massa folk till hans pjäser. Vi har ingen liknande i dag.

Ingegärd Waaranperä, mångårig teaterkritiker på Dagens Nyheter, menar att klassikern alltid har varit stor, men att det är tydligt att en viss sorts klassiker fått större utrymme under 00-talet.

– Då menar jag Tjechov, och Ibsen. Det har spelats massor av Tjechov de senaste åren. Det är ett slags nytt fin-de-siècle. Tjechov spelades mycket kring förra sekelskiftet, och han tar sig i viss mån an borgerlighetens bekymmer.

Det är också detta angreppssätt som tilltalat 00-talets publik, tror Waaranperä.

– Jag tycker att vi är borgerligare än någonsin, alla sitter fast i sina bostadsrättsäktenskap, säger hon.

De skådespelare som varit aktiva under 00-talet har också satt sin prägel på vad som spelas i klassikerväg, menar Ingegärd Waaranperä.

–- I skådespelarkretsar finns det ju en egen slags historieskrivning, som går i kronologisk ordning på något vis.

– Nu när Ingvar Hirdwall är lite äldre, passar det honom att göra ”Änkeman Jarl” på Stockholms stadsteater. Även om just den inte är en klassiker i ordets rätta bemärkelse, kanske. Och det passade Mikael Persbrandt perfekt att bli Jean i ”Fröken Julie” just 2005.

– Visst har jag sett en hel del klassiker under 00-talet. Men ändå är det nog inte klassikerna som gjort störst avtryck i mig, säger LT:s teaterrecensent Malin Palmqvist.

Malin Palmqvist lyfter fram Noréns strama uppsättning av Ibsens ”Lille Eyolf” för Riksteatern som spelade i Östersund hösten 2006 och Linus Fellboms infallsrika version av Shakespeares ”Rikard III”.

– Ett annorlunda perspektiv på klassiker står Spets-projektet för där man lyft fram kvinnliga ”bortglömda” dramatiker på ett ofta mycket bra sätt. Alfhild Agrells ”Räddad” i Jenny Andreassons regi sitter fast i mig.

– Men det nyskrivna är ofta nog så intressant. Som Mirja Unges ”Var är alla?”, också den i regi av Andreasson, ett konstnärligt knytnävsslag i maggropen.

Annat som sett scenljuset för första gången under 00-talet är nya företeelser som bäbisteater och helt egensinniga humorgruppen Klungan. För Jämtlands del är 00-talet det första decenniet med egen länsteater och dessutom en egen barn- och ungdomsopera – som numera samsas i samma organisation. Båda grundades 1997.

– Det är kul att Länsteatern satsar på kvalitativ och nyskapande teater för unga. Rasmus Lindbergs ”Dan då Dan dog” och ”Förödelsedagsbarnet” är två riktiga hittar, säger Malin Palmqvist.

Mer läsning

Annons