Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett gott boksällskap på sorgens tunga resa

/
  • ”En dag är Roy död. Jag förstår det inte med en gång. Han kanske bara sover väldigt, väldigt tungt? ” Ur ”Roy” av Gro Dahle och Svein Nyhus.    Bild: Svein Nyhus
  • ”När jag vaknar på morgnarna väntar jag på honom. /.../Men han kommer inte. Nej, det gör han inte.”Bild: Svein Nyhus

Många av våra bästa barnboksförfattare har ägnat sig åt barn och döden och skrivit bra böcker i samarbete med skickliga bildkonstnärer.

Annons

Ändå är det bara ett par böcker jag lagt undan i en exklusiv ”hög” med de allra bästa i genren.

Där ligger ”Farväl, Rune” av Marit Kaldhol & Wenche Öyen och ”Resan till Ugri-La-Brek” av Thomas och Anna-Klara Tidholm. Nu tillkommer ”Roy” av det norska paret Gro Dahle och Svein Nyhus, som valt en hunds död för att skildra barnets första möte med livets slut.

Omslaget, strängt i beigevitt, svart och grått, känns nästan direkt som en gravvård, hur hemskt ska det bli?  En liten skyddslös pojke står lamslagen inför faktum, Roy är helt död, han rör sig inte mer. Pappa, lika hjälplös, sträcker ut en beskyddande arm och Roys matskål och alla saker står kvar som om inget hänt.

”Jag fattar det inte sedan heller, när Roy inte ligger där längre.”

Nu finns en grav, ljuslykta och foto av Roy. Pojken tar bilder med sin kamera, föräldrarna står stumma medan systrar och storebror håller avstånd.

Bilderna tar oss med på sorgens tunga resa, där det fysiska och psykiska skeendet följs åt och den osentimentala texten till stor del är pojkens inre monolog.

De dämpade färgerna, gestalternas hållning och gester uttrycker förlamning, tomhet, brist. Något som självklart funnits fattas nu.

”Jag saknar honom så jag får ont i armarna. Jag saknar honom så det värker i ryggen. Och händerna har ingenting att klappa.” Vardagen finns samtidigt med i alla detaljer men i det längsta tar tomrummet efter Roy all plats.

Det finns ett stort nätverk och alla har de förslag på tröst.

Mormor tror på hundparadiset, kanske hundarnas gud är en stor Sankt Bernhard? När mamma tröstar kommer tårarna men storebror Simon som är så tuff, tröstar inte. Han säger att Roy är i helvetet. Det är inte roligt. Farbror Egil föreslår att Roy helt enkelt vilar och det känns nästan bra. Tanken att Roy är ett spöke skrämmer inte, det är ju bara Roy! 

Det mest fantastiska är att se när glädjen kommer tillbaka. ”Plötsligt vet jag att han finns. Jodå! För han finns i mitt huvud.”

En stark berättelse med terapeutisk kraft.

Mer läsning

Annons